Transhatet

Transpersoner har blivit en måltavla för hat och smutskastning, inte bara från extremhögern utan även från vissa grupper som brukat identifiera sig som vänster. Det sker en radikalisering framför våra ögon. Varifrån kommer detta hat och varför bubblar det upp nu?

Mönstren går att känna igen. Det sprids påståenden som saknar källor, förmodanden, misstänksamhet sås, ”det skulle kunna vara så att..” Sådant som för 20-25 år sedan sas om homosexuella. Om invandrargrupper. 

Den som väljer att tro på detta dras in i nätverk där folk förstärker varandras föreställningar. 

Symbolfrågor som inte sällan är av rätt perifer karaktär förstoras upp. Står plötsligt i fokus för en massa människors vrede. 

Och de som står emot, som argumenterar emot de lösa påståendena, som påpekar att förmodandena och misstankarna är ogrundade, möts med hat och hot. 

Den som backar bara ett par år kan se författaren J.K. Rowling genomgå stora delar av den processen publikt. På twitter och på hennes egen blog. Från att ha tagit parti för en vän i en rättsprocess, riktade hon mer och mer udden mot kollektivet av transpersoner, spred osanningar – och valde att bita tillbaka mot dem som påpekade att det var osanningar hon spred. Hårt. 

Hon uppfattar sig angripen av dem. Så mycket är tydligt. Men hon är också en mycket tydlig symbol i en rörelse som angriper transpersoner – som till antalet är många, många fler och där åtminstone några är beredda att gå så långt som att ta till våld. 

Det är också där det märkliga mönstret syns, där vänster möter extremhöger i hatet mot transpersoner. J. K. Rowling har tidigare stolt deklarerat att hon röstar på Labour. 

I Sverige skrev Kajsa ”Ekis” Ekman en bok som mötte mycket kritik. ”Om könets existens”. Ekman är också vänster. 

Föreställningarna om kön, som Ekman för fram i sin bok, liknar uppfattningar som finns till höger på den politiska skalan. Det betyder inte att de båda grupperna drar exakt samma slutsatser, men de möts i vissa fall. Och i kläm hamnar de som inte passar in i deras bestämda syn på ”biologiskt kön”. 

Det spelar heller ingen roll att det inte är så värst mycket ”biologi”, eller att mycket av det som vi människor gör som förändrar biologiska förutsättningar är vardagsmat. Botar sjukdomar, odlar mat, genomför operationer, äter mediciner. 

Samma mediciner som ges till många transpersoner, ges till kvinnor efter klimakteriet, till män som opererat bort testiklarna efter testikelcancer. 

Men när det görs som vård för transpersoner så utmålas det som ”onaturligt” och moraliskt fel. 

Erin Reed är en transperson som studerar utvecklingen av lagstiftning i USA som hotar transpersoner. Hon vill kalla sig ”queer legislative researcher”, men det är svårt att direkt översätta till svenska. 

Hon bor i Maryland, inte långt från Washington DC. En av sakerna hon gjort för att skydda utsatta transpersoners tillgång till vård är att lista varje apotek eller annat ställe som säljer hormonersättningsmedel enligt så kallat ”informed consent”. Varje sådan inrättning är sökbar på en karta. I de delstater där transvården motarbetas av myndigheterna, kan det vara en sista räddning. 

– Ur mitt perspektiv ser reaktionära politiska uppfattningar, anti-hbtq+ och specifikt anti-trans, ut att vara på frammarsch världen över, säger hon. 

– I Ryssland ser vi intensivt förtryck av hbtq+ personer och av prideparader. I Ungern har Viktor Orbáns regim dragit tillbaka det lagliga erkännandet och stödet för transpersoner. I Storbritannien ser vi ett extremt starkt tryck mot transpersoners rätt att använda offentliga toaletter och mot vård för unga transpersoner.

– Här i USA har vi sett uppemot 300 lagstiftningsförslag riktade mot transpersoner läggas fram, berättar Erin Reed. 

Hon gör dagligen insatser för att mobilisera dem som vill arbeta för att skydda transpersoners rättigheter. Hon tar upp förslagen som läggs i olika delstatsparlament, går igenom dem och analyserar konsekvenserna. Hon pekar också ofta ut vad som kan göras. 

”Nu har det här förslaget kommit ut på remiss i Florida. Remissvar kan lämnas här. Kontaktuppgifter till lagstiftarna som ska fatta beslut finns här.” 

– Jag tror att det här trycket mot transpersoners rättigheter är symptomatiskt för en bredare reaktion mot liberalism och till förmån för högerextrem nationalism, fortsätter Erin Reed. 

– Vi har sett en allvarsam ökning av högerextrema rörelser i världen och dessa rörelser växer när de pekar ut synliga minoritetsgrupper och anklagar dem för att vara roten till problem. 

– Det känns som den här utvecklingen har medfört att ani-hbtq+ och anti-trans-attityder också har tillåtits att sprida sig till den politiska debattens huvudfåra. Vi riskerar att förlora så oerhört mycket om vi blir syndabockarna här. 

– Här i USA är den växande högerextremismen särskilt farlig. Inom högerextrema grupper som ”Proud Boys” till exempel – som ofta har stöd bland republikaner – är angrepp och hat mot transpersoner ofta väldigt tydligt.

– På samma sätt har vi sett hur organisationer som ”Alliance Defending Freedom”, ”the Heritage Foundation” och ”American Principles Project” alla börjat ta tydlig ställning mot hbtq+ rättigheter efter att Trump lämnade Vita huset. 

Det är märkligt att det här hatet mot transpersoner får två så olika sidor av det politiska spektret att mötas ibland. Men exempel har funnits även i Sverige, även om här aldrig skedde något riktigt möte mellan grupperna. 

För ett drygt år sedan skrev Isobel Hadley-Kamptz på Expressens kultursida, i efterdyningarna av Ekis Ekmans bok:

”När jag för så där 25 år sedan började tänka på och skriva om transfrågor togs (…) inte misshandlade transkvinnor emot på kvinnojourerna. De utsattes för liknande sorters kvinnofridskränkningar som ciskvinnor, men eftersom Roks på den tiden definierade kvinnor enbart som dem födda med snippa hade de ingenstans att vända sig för att få hjälp och skydd.”

För 25 år sedan placerar oss några år före sekelskiftet. Då debatterades frågor om adoption och äktenskap för homosexuella. Våld riktat mot hbt-personer var vanligt. Lagstiftningen mot hatbrott har sitt ursprung där. 

Idag har organisationer som ROKS och Unizon ändrat sig. Utvecklingen har gått åt rätt håll i Sverige, tack och lov. 

Men det är även här många som har svårt att känna förtroende för samhället. En svensk transperson, Signe Krantz, skrev nyligen på twitter: 

– Jag tror inte cispersoner förstår vilket lågt förtroende många transpersoner har för samhället. Varje månad ser de fler skäl att inte lita på politik, polis, vård, organisationer eller myndigheter.

– Missförtroendet är ibland överdrivet, men jag förstår var det kommer ifrån. 

”Cis” är motsatsen till trans på latin. ”Cispersoner” betyder alltså helt enkelt ”alla personer som inte identifierar sig som transpersoner”. 

Signe Krantz är okej med att NU citerar henne. Det går naturligtvis att göra ändå, utan att fråga. Twitter är publikt. Men det är det där med förtroende för institutioner. 

Att diskutera transfrågor kan leda till att inboxen översvämmas av meddelanden fulla av hat och hot. 

– Berättelser om diskriminering, orättvis behandling och andra problem riskerar att fastna i ekokammare där det är det enda man hör och det enda vissa börjar förvänta sig, säger Signe Krantz.

– Det är inte en bra utgångspunkt, men de kanske inte motbevisas av Sveriges ofta sega byråkrati.

– Det finns så många som kämpar för oss bakom kulisserna. Vården bryr sig, de har svårt att rekrytera och begränsas av gamla lagar. Fler politiker än man tror kämpar för oss. Myndigheter förbättrar sig varje år.

– Men på sin helhet är det fortfarande allt för många som hamnar i kläm.

Ett förslag till ny lag om könstillhörighet lämnades till lagrådet i fredags, 29:e juli. Flera år försenad. Det var ett löfte från Stefan Löfven, ja ursprungligen från Göran Persson faktiskt. Många statsministrar har alltså hunnit slarva bort frågan. Reinfeldt också.

Nej, ”Sveriges ofta sega byråkrati” kommer på efterkälken. Den vinner inga själar. 

Transhatet är en inkörsport. 

Det finns andra kopplingar till framför allt kvinnors rättigheter. Samma grupper till höger som föder hatet mot hbtq+ personer, stöder förstås abortmotstånd. 

Erin Reed menar att den här kopplingen är betydelsefull. 

– Det finns en mycket stark koppling mellan att Roe v Wade föll och att kvinnor fråntas sina reproduktiva rättigheter å ena sidan och attacker mot hbtq+ personer och särskilt transpersoner å andra sidan. Dessa kopplingar rymmer allt från rent juridiska till kulturella skäl. 

– Primärt för att Roe v Wade hade sin bas i samma konstitutionella utgångspunkt som samkönade äktenskap baserar sig på. Justitierådet Thomas Alito skrev att aborter inte ”har någon lång historia och tradition i USA”. Samma resonemang kan appliceras på samkönade äktenskap förstås, och vi är många som bara väntar på att så ska ske.

– Ifråga om kulturella kopplingar, så är det samma grupper och samma politiker som trycker på för att förbjuda både abort och könsbekräftande vård. Och som också vill begränsa transrättigheter på andra sätt, säger Erin Reed.

– De organisationerna jag nämnde tidigare är alla anti-abortorganisationer som nu skapat sig en ny nisch inom anti-trans och anti-hbtq+ rörelsen. Personligen tror jag detta handlar om att både reproduktiva rättigheter och hbtq+ rättigheter utmanar en könsbaserad samhällelig hierarki där män som grupp placeras över kvinnor som grupp och där våra kön och vår sexualitet ses som en del av en ”naturlig ordning”. 

– Eftersom de grupperna nu plötsligt vädrar morgonluft så slåss de allt vad de kan för att behålla hierarkin intakt. 

Men våldet då? Det förekommer, men ingen vill ta ansvar för det. Stämmer det att det ökat? 

– Jag ser absolut en ökning av våldet, säger Erin Reed. 

– Jag känner inte en enda aktivist inom ”trans-sfären” som inte får ta emot dödshot. Jag får sådana. 

– Jag ser att många av lagförslagen som läggs innebär en risk för öka våld mot transpersoner. Lagar som tvinga transpersoner att använda samma toaletter som det kön de tilldelades vid födseln. Lagar som ”de-transifierar” dem, tar ifrån dem medicinsk hjälp att upprätthålla sina könsuttryck. Det är lagar som kan tvinga in oss i osäkra situationer. 

– En del sådana lagar har redan lett till incidenter av våld, som i Ohio där en transman tvingades in på en toalett för kvinnor, där han misstogs för en transkvinna och blev misshandlad. 

– Jag ser inget slut på det här, inte inom någon snar framtiden. Trycket minskar inte, det ökar, avslutar Erin Reed.

Ulf Schyldt

Transsymboler

Det finns en rad symboler för transpersoner och trans i olika inriktningar. Några av de vanligaste och kanske synligaste är flaggor som ofta används i parader och liknande eller utanför lokaler för att markera var transpersoner är välkomna.