Anna Starbrink, riksdagsledamot (L) och tidigare hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholms län, är aktuell med en bok om två pandemier, covid och spanska sjukan. Genom en gammal dagbok från 1918 tar hon oss med till sin mormors familj. NU har talat med henne om ”Farsot” (Ekström & Garay) .
2019 hittade Anna Starbrink en låda efter sin döda mormor. Den innehöll en dagbok skriver av mormoderns syster. Dagboken är från 1918 och i den får Anna Starbrink en förklaring till varför mormodern vuxit upp i fosterhem. 1918 är ett fruktansvärt år för mormoderns familj och det beror på spanska sjukan.
Anna Starbrink blev så fascinerad av dagboken, som var skriven i prydlig skrivstil med blyerts, att hon tänkte att hon borde göra något med det. Kanske skriva en bok. Men så föll de i glömska och en ny pandemi kom till Sverige. Starbrink var då sjukvårdspolitiker i Stockholm och 2020 började hon själv föra dagbok.
– Jag tyckte att det var spännande att man reagerade tämligen lika på pandemin nu som då, säger hon.
– Det var lite samma debatt som vi har haft. Skulle man stänga skolor? Skulle man införa lockdown i kulturlivet? Även bristen på personal var lika tydlig då som nu.
”Farsot” är en bok som väver samman två pandemier. Anna Starbrink har haft den gamla dagboken som underlag, men hon har också tagit reda på mer om spanska sjukan via arkiv och gamla tidningsartiklar.
– Jag har märkt att många vill prata om sina upplevelser om covid, särskilt äldre. Många vill även prata om sina familjeberättelser om spanska sjukan. Det har inte skrivits så mycket om just det, men historierna lever kvar hos många i Sverige.
Den gamla berättelsen var gripande att läsa för Starbrink själv. I förordet beskriver hon sin mormor, som alltid var svår att komma in på livet. Nu känner Starbrink att hon har fått en förklaring till varför mormodern var som hon var.
– Jag visste att hon bott i fosterhem, men inte varför. Det förstod jag först när jag läste dagboken. Jag tror att hon hade fått dagboken av sin syster. Alla syskonen höll kontakten, men det var inte lätt på den tiden.
Dagboken är skriven av Sally Alfrida, Anna Starbrinks mormors äldsta syster. Systern är djupt religiös och tänker att hon ska ta hand om sina syskon när modern går bort i spanska sjukan. Nu kommer hennes älskade fästman också att duka under för samma farsot, så de minderåriga syskonen placeras ut på fosterhem.
Har du träffat Sally Alfrida?
– Vi har levt samtidigt, men vi har aldrig träffats.
Hur var det att läsa sin gamla släktings ord om livet under den svåra tiden?
– Det var så sorgligt och hon blev så olycklig. Det var så gripande att läsa om hennes tunga år. Det var ju många unga människor som dog, till skillnad från covid. Då blev det stora luckor i barnaskarororna.
Den stora skillnaden mellan spanska sjukan och covid var att det 2020 mest var äldre som dog. Det var, som Anna Starbrink återkommer till upprepade gånger i boken, fortfarande någons släkting eller vän som kommer att vara djupt saknad.
En spännande sak som Anna Starbrink upptäckte när hon grävde i arkiven och läste gamla tidningar, var att det 1918 var en stor diskussion i läkarsällskapet med två linjer. En linje förespråkade lockdown och en ville ha det mer öppet för att plana ut kurvan.
– Läkare satt med i de lokala hälsovårdsnämnderna och beroende på vilken falang läkaren tillhörde, fick man helt olika inriktning på besluten i kommunerna, berättar hon.
En annan stor skillnad mellan nu och då är att det var krig 1918. Det hade också betydelse för smittspridningen.
– Det fanns ett stort behov av repövningar och det blev ju katastrof. Då tog smittspridningen fart och man fick även lokala utbrott. Till exempel blev det en enorm smittspridning i Boden. Försvarsmakten ville ställa in, men regeringen sa först nej.
Ett par veckor senare var regeringen tvungna att avbryta övningarna, men då var skadan redan skedd.
Anna Starbrinks egen dagbok handlar mer om hennes arbete som hälso- och sjukvårdsregionråd i Stockholms län. Vi får följa med henne dels i henens egna funderingar och i de beslut som hon är med och fattar.
– Det var en sak som slog mig när jag gjorde research, en likhet mellan hanteringen av covid och spanska sjukan. Man var rätt lugn båda gångerna, men det blev betydligt värre än man kunde tänka sig.
Kan man dra några lärdomar till en eventuell nästa pandemi?
– Sense of urgency är inte Sveriges paradgren, den var det varken då eller nu. Vi har is i magen. Kanske blir vi vid en eventuell nästa gång bättre att förbereda på det värsta.
– Vi har såklart lärt oss massor. Men risken är ju att det faller lite i glömska om några decennier. Det var en av orsaken till att jag skrev boken, att kommande generationer har nytta av dem.
Genom Anna Starbrinks egen erfarenhet tillsammans med den gamla dagboken får läsaren en inblick i hur pandemierna hanterades nu och då. Det som skulle kunna bli en bok om pandemihanteringen i Stockholm, blir istället något mer. Det blir en unik sammankoppling som går tillbaka till författarens egen familj.
Även om vi inte få följa någon person som förlorade en närstående i covid, får Sally Alfridas dagboksanteckningar tjäna som den mänskliga delen av berättelsen om farsoter. Hennes sorg får illustrera den sorg som många kände även under den senaste pandemin. Anna Starbrink förlorade ingen närstående i covid och slapp lyckligtvis återuppleva det hennes släkting fick göra för lite drygt 100 år sedan.
Sally Alfridas dagbok innehåller mer än det vi får läsa om i boken och Starbrink berättar att det senare i livet gick ganska bra för henne. Hon skrev bra, även om hon inte hade någon utbildning.
– Det fascinerade mig att hon hade så bra språk. Det är också vackert skrivet med blyerts. Hon hade inte fått så lång skolgång, bara folkskola. Hon skriver så fint om känslor och om religiösa frågor. Det är lite högtravande också, men det kanske var tidens språk, säger Anna Starbrink som läst dagboken med förstoringsglas för att kunna tyda texten.
Hanna Lager
