Ulla Orring har ett livslångt politiskt engagemang i Folkpartiet och Liberalerna bakom sig. NU:s Annika West träffade henne hemma i Umeå och bjuds ett långt samtal, kaffe och kakor.
När jag kommer hem till Ulla Orring, har hon redan dukat fram kaffekoppar och kakor. Vi ser oss omkring i den vackra lägenheten med utsikt över Umeälven genom de stora fönstren. Ulla pekar på gångbron över älven som jag just gått över och berättar att just på den gångbron, så friade hennes framlidne man Nils Orring 1946.
– Därför är det väldigt roligt att jag idag kan se den platsen från mitt fönster varje dag, säger Ulla med ett leende.
Vi sätter oss ned i soffan och börjar att prata. Ulla häller upp kaffe med stadig hand. Jag ber henne berätta om sitt politiska liv. Vad har varit hennes drivkraft?
– Det har varit demokratin och att alla ska få möjlighet att delta, svarar Ulla bestämt. Och det började med att få med fler kvinnor i Folkpartiet – jag bildade Folkpartiets kvinnogrupp här i Umeå. Det var ju många kvinnor som hade mycket åsikter, stora kunskaper och var väldigt engagerade. De hade även erfarenheter som inte riktigt tagits med i de politiska besluten. Men när vi samlades i stora grupper, så satt de tysta. Därför insåg jag att det krävdes mera för att få med dem. Vi ordnade då utbildningar för just kvinnor i förenings-, och debatteknik. Vi höll till i Dalkarså och i Lövånger. Kvinnor låg efter när det gällde att delta i debatterna, eftersom de inte hade fått vara med lika länge som männen.
– Därför blev jag förtvivlad för lite sedan när jag hörde att en liberal minister hade drivit igenom en sänkning av ersättningen till studieförbunden. Det är tack vare folkbildning vi erövrat vår demokrati, som ständigt behöver erövras, säger Ulla Orring.
– Jag minns särskilt när vi avtackade Bertil Ohlin. Då var Ingegärd Frænkel från Göteborg ordförande för Folkpartiets kvinnoförbund och när hon avslutat sitt tacktal, berättade han att han ångrade en sak under sitt politiska liv. Och det var att han inte lyft fram kvinnorna ordentligt.
– Bertil Ohlin var en fantastisk partiledare. Jag har träffat nästan alla partiledare. Förmodligen är det svårare att hitta partiledare idag, när partiet krympt så mycket. Urvalet är litet.
Du har varit med länge, du har överblick?
– Jag har alltid varit politiskt intresserad. Jag var uppvuxen i en politiskt intresserad familj. Min far var fackligt engagerad och Socialdemokrat. När jag träffade min man, var han med i Högern. Men vi bestämde oss för att enas på mitten – så då blev det Folkpartiet, säger Ulla med ett skratt.
– Vi sa att ”vi tar det fria sinnet”. Jag har alltid kallat mig frisinnad. Min far fick då höra av sina arbetskamrater att han måste gjort något fel, som fostrat sin dotter till att bli frisinnad. För dem var det ett skällsord.
Vad är frisinne för dig?
– Den som är frisinnad tar ansvar för sitt eget liv, tar tag i sitt liv, och känner stort ansvar för sitt närsamhälle, säger Ulla Orring eftertänksamt. På den tiden var det ofta människor med arbetarbakgrund, som ville ha bättre arbetsvillkor och bättre familjepolitik.
– Och den som är frisinnad går gärna gå i kyrkan också – kyrkan står på den lilla människans sida, tillägger Ulla. Här i Västerbotten har frisinnet alltid varit viktigt.
– Min akilleshäl har varit att jag inte haft någon utbildning. För att kompensera det har jag därför alltid läst på allting extra noga. Det var särskilt viktigt när jag satt i lagutskottet i riksdagen. Juridik var ett ämne jag inte tidigare engagerat mig i. Främst minns jag mitt arbete med ny äktenskapslagstiftning och om arvsrätten. Det var annars sjukvårdsfrågor som var mitt område.
– Men jag satt även i Socialutskottet tillsammans med Barbro Westerholm. Hon tog psykiatrin och jag sjukvården. Jag har också varit ordförande för hälso-, och sjukvården i Västerbotten. Idag är sjukhuset i Umeå Norrlands Universitetssjukhus.
Du blev tidigt engagerad inom politiken?
– Ja. Min man Nils Orring uppmuntrade mig alltid att delta i politiken. Han var ledamot av landstinget och stadsingenjör. Det var han som banade väg för mig. Men det gjorde inte alla. Ragnhild Sandström hette den första kvinnan som kom in i riksdagen från Västerbotten. Hon hade vassa armbågar och möjligen såg hon mig som ett hot. Jag bestämde mig direkt för att det var en viktig uppgift att hjälpa kvinnor in i politiken.
– I början var det svårt för mig att få uppdrag. De sa: ”Varför ska Ulla få uppdrag? Hon är ju försörjd av sin man.” Men uppdrag fick jag snart och de har varit många. Som ordförande för länsförbun
det, vice ordförande i landstingsfullmäktige, ledamot av landstingsfullmäktige, suttit i partistyrelsen och varit riksdagsledamot. Med mera.
Har vi uppnått jämställdhet idag?
– Idag ser det ut som att vi har jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är otroligt mycket som förändrats sedan jag var ung. Men fortfarande gäller särskilda ”regler” för kvinnor. Kvinnor deltar på lika villkor, men de ska ha ett angenämt utseende och helst inte prata för högt.
Ditt engagemang för samhällsfrågor har inte minskat?
– Jag läser Västerbottens-Kuriren från början till slutet varje dag. En del säger sig inte behöva någon dagstidning, vilket förefaller obegripligt för mig. Jag tycker inte om att läsa tidningen digitalt. För övrigt är jag ganska trött på allt digitalt – särskilt efter pandemin. Vi är faktiskt människor. Inte digitala figurer. Därför behöver vi träffas på riktigt. En av de viktigaste förutsättningarna för demokratin är möten – regelbundna träffar. Hur ska vi annars få reda på vad folk tänker och tycker och vad som behöver förändras och utvecklas, om vi inte träffas? Förr höll vi alltid gruppmöten hemma hos varandra. Vi turades om.
– Om jag var ung skulle jag sätta i gång direkt med att hålla fler möten. Det finns inget härligare än ett folkpartimöte! Samhället är ju i ständig förändring och vi måste hålla oss àjour med det. En organisation dör utan möten. Liberalerna kan inte bli starka igen, om vi inte börjar att ses. Tag på allvar att Jimmie Åkesson kan bli statsminister efter nästa val. Det borde driva ut varenda folkpartist till samling.
Hur gör du för att hålla du dig så ung?
– Jag beställer mat online varje vecka med hjälp av min son Erik och sedan lagar jag all mat själv. Jag vill inte bara värma en låda i mikron. Men jag har hemtjänst också. De kommer alla från länder som Afghanistan, Syrien, Eritrea. De är så bra människor. Visar stor respekt, uteblir aldrig. Utan dem skulle jag inte leva. De här personerna tar jobben som infödda svenskar ratar. Jag säger till dem ”vad bra att ni är här!”. Tack vare att jag kan få viss hjälp här hemma, har jag befäl över mitt eget liv.
– Sedan pratar jag varje dag med något av mina barnbarn. Alla kommer hit och firar jul.
– Och jag har fortfarande många åsikter om vad vi borde göra. Men jag deltar inte längre i debatten, även om jag ser vad som behöver förändras och förbättras.
Efter flera koppar kaffe och kakor, lämnar jag Ulla Orring. Jag går tillbaka över gångbron där Nils Orring friade till henne precis när andra världskriget tagit slut. Här blir jag stående en stund. Umeå ligger inbäddad i djup snö, efter det snöoväder som kommit tidigare i veckan. Det är väldigt kallt.
Jag begrundar Ulla Orrings livslånga, politiska engagemang. Det är värt så oändligt mycket för Folkpartiet – idag Liberalerna – och för samhällsutvecklingen. Aldrig får vi glömma dem som gjort allt arbete före oss. Sakta går jag vidare över bron.
ANNIKA WESTH
