I förra veckan, närmare bestämt den 29 mars, aktiverade Storbritanniens premiärminister Theresa May artikel 50 i det så kallade Lissabonföredraget. Därmed startade hon officiellt utträdesprocessen ur EU (Brexit).
Många, inte minst liberaler, runt om i Europa hade väl in i det sista hoppats på att Storbritannien skulle komma på bättre tankar, men det visade sig vara ett önsketänkande. Det stora misstaget begicks redan när den förre premiärministern David Cameron, i ett försök att hålla samman det djupt splittrade Tory-partiet, utlovade en folkomröstning.
Precis som i Sverige är de brittiska folkomröstningarna endast rådgivande så det fanns en möjlighet att inte fullfölja även om David Cameron vid upprepade tillfällen lovade att följa folkets vilja. Nu blev det i stället så att en ytterst knapp majoritet, 51,9 procent, av det brittiska folket fick sin vilja igenom. Dessutom var de flesta av dem som röstade för Brexit äldre, medan de yngre, de som ska leva med Brexit under många år framåt, röstade för att stanna.
Men nu är alltså utträdesprocessen i gång på riktigt vare sig man vill det eller inte. Och förhandlingarna måste vara klara inom 18 månader. Detta för att alla EU:s övriga 27 stater ska hinna ratificera avtalet innan det har gått två år. Skulle man inte hinna, då träder Brexit i kraft om exakt två år oavsett vad man har kommit fram till. Det finns ingen återvändo.
För Sverige kommer Storbritanniens beslut att lämna den europeiska unionen att få stora konsekvenser. En mycket stor del av den svenska handeln sker med brittiska företag. Men redan i fjol började de svenska företagen att dra öronen åt sig. Enligt Kommerskollegium sjönk varuexporten till Storbritannien med 15 procent under fjolåret. Landet halkade ned från plats fyra till plats sex som svensk exportmarknad och både Danmark och Finland tog sig förbi britterna. Men det kommer fortfarande att bli kännbart när Brexit är ett faktum, hur pass kännbart återstår att se. Det vet vi först om och när förhandlingarna har gått i lås.
När Storbritannien lämnar EU förlorar unionen också 15 procent, (200 miljarder kronor) av sin budget. Storbritannien har dessutom varit en nettoinbetalare, alltså betalat in mer än man har fått ut. Statsminister Stefan Löfven deklarerade tydligt i förra veckan att Sverige inte kommer att acceptera att EU-avgiften höjs. Han ansåg att man fortsättningsvis ”får rätta mun efter matsäcken”.
Det kan se ut att vara ett klokt ställningstagande. Men det handlar också om var pengarna ska tas. Nedskärningarna måste läggas mest på jordbruksstödet då vi på flera områden, som flykting- och asylpolitiken liksom säkerhetspolitiken, snarare behöver mer pengar. Ett ensidigt euro för euro-resonemang kommer att leda fel.
Storbritanniens utträde ur EU är allt annat än positivt. Vi får hoppas att detta endast är ett enstaka fall och inte början på fler utträden. De nu kommande förhandlingarna är avgörande. Problemet är att om Storbritannien kommer för lindrigt undan och får till stånd ett för landet fördelaktigt avtal kan fler vilja gå samma väg. Därför gäller det att lösa detta så smidigt det bara går. Tyvärr är dock den stora skadan redan skedd.
