Det har blivit ett växande fenomen, inne helt enkelt. Stadsodling kallas det nu. Förr hette det inget särskilt och ingen pratade om det som ”en ekologisk resurs” eller ”en mikrorevolution mot konsumtionssamhället”. Det odlades ändå. På balkonger, i koloniträdgårdar – men kanske inte i kommunala parker.
Det nya är just det att odlingen tillåts ta det offentliga rummet i anspråk. Den som googlar stadsodling ser att alla större städer håller sig med program för att främja det. Stockholms stad har ”brukaravtal” utlagt på sin hemsida för den hågade.
Det finns många skäl bakom att stadsodling slår igenom just nu. Det kanske starkaste är förstås den växande medvetenheten om vår utsatta miljö och klimathotet. Att delta i en rörelse som stadsodlingen, är att i alla fall göra något litet för att motverka detta.
Ett annat skäl är antagligen att det för många grupper är inne att ”nörda ned sig”, att gå upp i en hobby och visa sin kreativitet genom att ständigt diskutera den med andra. Det spelar ingen roll om det är den traditionella formen med ändlösa timmars sorterande av frimärken, byggande av modelljärnvägar i källaren eller mer tidstypiska former som att brygga eget öl. Eller då stadsodling. För den som vill, går det att diskutera humlesorter lika länge som serier av tyska frimärken under mellankrigstiden. Eller korsningar av blomsorter och vilka kryddväxter som är mest ihärdiga.
Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm inledde för några år sedan ett projekt att odla upp sin egen innergård, berättar kommunikatören Caroline Borgudd. Det blev utställningen ”Odla staden”, som nu är inne på sitt fjärde år. Utställningen är öppen sommartid, från slutet av juni till mitten av augusti, och lockar många barnfamiljer. Det är ett tecken på att stadsodling är en trend som är på väg att breddas. Inte längre bara för den som är riktigt nördig. 2300 personer kommer till museet på en genomsnittlig sommardag i juli. Många av dem tar i alla fall en sväng ut på innergården, om inte annat så för att låta barnen springa av sig.
– De börjar svänga i kanske framför allt villaområden. Förr var det gräsmattor, men nu blir det mer och mer odling igen. Snart är det den som inte odlar något eget, som är undantaget.
Ett starkt skäl bakom trenden är också att många mår bättre av närheten till naturen. Att vara omgiven av växter har för de allra flesta en avstressande effekt. Och det som kanske av många förknippas med hösnuva och allergiska reaktioner, kan på sikt stärka immunförsvaret.
Att just barn har blivit en viktig målgrupp för utställningen, beror enligt Caroline Borgudd på att kunskaperna om naturen minskat bland barn när fler och fler levt i stadsmiljö i generationer och inte längre har någon naturlig koppling till landet, ens genom släktingar eller bekanta till familjen. Men trots det har nästan alla barn en slags naturlig vördnad för naturen, berättar hon.
– Men ibland finns det brister i deras kunskaper. De kan vara rädda för insekter, utan att veta något om vad insekter gör eller deras nytta i naturen. Vi lär dem skilja mellan några olika sorter och berättar för dem om nyttiga insekter och skadedjur.
Barn som har tillgång till naturen och besöker den regelbundet, formar en starkare empati med djur och växter. Det stärker deras förmåga att relatera till miljöproblem. Det påverkar också deras förhållande till andra människor.
Via barnen sprids intresset ofta till föräldrarna. Nyfikna barn berättar om vad de lärt sig och ställer frågor för att få veta mer.
När intresset för odling växer, finns det kunskapsluckor att ta igen, menar Ulrika Flodin Furås, författare, journalist och stadsodlingsexpert som hjälper Naturhistoriska med utställningen om stadsodling.
– Kunskapen om många växter och deras funktion har försvunnit. Men den är långsamt på väg tillbaka, berättar hon.
– Tidigare överfördes kunskapen om vilka växter som fungerar bäst på vilken sorts mark, deras olika odlingssäsonger och annan kunskap mellan generationerna och mellan grannar. Man lärde av varandra genom att göra.
– Den gemenskapen finns nu också, och det är en positiv faktor som många uppskattar. Vi lever ju mer ensamma än tidigare, men över staketet finns alltid något gemensamt att prata om.
Ulrika Flodin Furås brinner för stadsodlingens möjligheter, både miljömässigt men också för att skapa band mellan människor och för att berika vår näringsförsörjning.
– Egenodlade växter kan skördas när det är optimalt för den enskilda frukten eller växten. Då ökar näringsinnehållet jämfört med samma sak från affären.
Under båda världskrigen odlade många människor grönsaker och potatis för husbehov. Ibland även inne i städerna. Myndigheterna anvisade platser som kunde användas till odlingslotter. Så startade koloniträdgårdsrörelsen. Men det är inte bara en hobby med vissa positiva bieffekter, utan också en fråga om effektivitet menar Ulrika Flodin Furås.
– Med rätt kunskap kan den som odlar själv faktiskt odla primörer och kryddor med större täthet än i storskaliga jordbruk, förklarar hon.
– Om alla våra parker, trädgårdar och andra öppna ytor i våra städer odlades upp så skulle vi kunna försörja fem miljoner människor med färska grönsaker. Sen kanske vi inte ska göra så, men det visar potentialen.
– Jag frågade Sven-Erik Bucht varför regeringens livsmedelsstrategi bara fokuserar på den storskaliga livsmedelsproduktionen. Han blev svaret skyldig.
