NU har lyssnat på Frisinnad Tidskrifts seminarium om könsdysfori, men trots styvt jobb av moderatorerna var det svårt att slita sig från känslan av att deltagarna talade förbi varandra om en växande fråga.
PERSPEKTIV. Svåra frågor är oftast svåra framför allt så länge ingen riktigt är överens om vad utgångspunkterna och förutsättningarna för diskussionen är. Lägg till om det finns fakta och fackkunskaper som spelar in, som få känner till särskilt mycket om.
Det skulle kunna beskriva den energipolitiska debatten. Eller delar av försvarsdebatten. Men i detta fall alltså transfrågor.
Själva seminariet ägde rum i två steg, där först kommunpolitikern Alexandra Ward Slotte (M) debatterade mot författaren och debattören Kajsa Ekis Ekman, under ledning av Lars Leijonborg. I den andra delen samtalade barnläkaren Mats Reimer med regionpolitikerna Pär Lundqvist (L) och Cecilia Elving (L), medan Annika Westh från Frisinnad Tidskrift modererade.
Moderatorerna gjorde ett bra jobb med att försöka hålla styr på diskussionen, ändå är det svårt att veta om seminariet nådde sitt mål – vem blev klokare? Eller var det så att de flesta gick därifrån kanske utan att ha bytt uppfattning eller kände sig mer kunniga, men styrkta i de uppfattningar de redan hade?
Alexandra Ward Slotte fick inledningsvis frågan av Lars Leijonborg om ökningen av antalet diagnoser som kan ses. Varför är ökningen så stark? Finns det någon känd förklaring?
Ward Slotte håller med om att ökningen är exceptionellt stor.
– Vad det beror på kan ibland vara svårt att se, säger hon.
– I debatten pratar vi oftast om korrelationer och inte kausaliteter. Det har varit väldigt svårt att vetenskapligt bevisa vad ökningen beror på, fortsätter Ward Slotte.
Ökningen är en av de saker som leder till debatt i sig, som det ofta blir. Och ord som ”alarmerande” förekommer.
I grunden handlar det om få personer, men när ett mycket litet antal personer ändå dubbleras flera gånger på kort tid så upplevs förändringen som stor.
Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har de senaste åren arbetat med flera uppdrag som rör transfrågor och transvård, inte minst frågan om unga transpersoner. Och inte heller de har några klara svar.
– Vi har inte funnit någon vetenskaplig litteratur som förklarar det senaste decenniets ökning av antalet barn och unga som söker [vård] på grund av könsdysfori, skriver de i december 2019.
– Personligen tror jag svaret handlar om frigörelse, sa Alexandra Ward Slotte.
Hon menar att de som är unga idag ser hur samhället idag accepterar transpersoner i mycket högre utsträckning och därför inte drar sig för att söka könsbekräftande vård.
Kajsa Ekis Ekman vill framställa det hon ser som ett problem något annorlunda. Hon talar om problemet med ”flickor som inte vill vara flickor längre”.
– Transpersoner, som upplevt sig vara i det motsatta könet, har väl alltid funnits, säger hon.
– Det att så många tonårsflickor inte vill vara flickor är något historiskt nytt, menar hon.
Hon framhåller en ännu större procentuell ökning av unga mellan 15 till 19. Men Ekis Ekman kan först inte heller föreslå någon direkt förklaring till varför ökningen är så stor. Länge fram i diskussionen kommer hon dock in på frågan om sexism och diskriminering i samhället. Är det det de unga flickorna reagerar mot, undrar hon? Sexism nämns ofta bland unga icke-binära personer.
Redan här finns ett problem. Kort berörde Ekis Ekman det i sitt svar. Det är idag långt fler än de som för 20 år sedan passade in i mallen som transsexuell, vilket var ett betydligt smalare nålsöga än idag.
Även om de svenska lagarna inte i grunden ändrats – justerats en aning, men i grunden de samma – sedan införandet 1972, har andra förutsättningar gjort det.
Flera nya versioner av olika internationella dokument har ändrats. Ett centralt sådant är WHO:s manual ICD – Världshälsoorganisationens officiella struktur och manual för hur sjukdomar ska diagnosticeras och klassificeras. För närvarande gäller den tionde versionen av ICD.
För många länder spelar också den psykiatriska manualen DSM stor roll, särskilt när det gäller alla former av psykiatrisk vård. Den har inte alls så avgörande ställning inom Sverige. Men när förändringar sker i någon av dessa, då representerar det stora och viktiga trender som kommer att påverka Sverige i slutändan.
Och här har mycket skett sedan 1972. Det är därför de unga som nu söker vård, söker för ”könsdysfori”, något annat Därför blir förstås ökningens storlek och orsaker olika, beroende på vad som jämförs med vad. Diagnoser från 1980-, 1990- eller 2000-tal?
Vården som erbjuds ser också olika ut. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att alla strävar efter att genomgå komplicerade operationer – det som förut kallades för att ”byta kön”. För disagnosen könsdysfori finns mycket annat som kan ske, utan kirurgiska ingrepp.
Till exempel att på ett begränsat sätt leva med andra könsuttryck.
Förslaget har varit att dela upp lagen i två, en som reglerar de juridiska delarna – rätten att kunna få byta namn och personnummer i alla register – och en som reglerar den medicinska vården, bland annat möjligheten att få kirurgiska ingrepp. Men så har det ännu inte blivit.
Både region Stockholm och Västra Götaland är stora och folkrika regioner, dessutom centrum för medicinsk vård och utbildning som gör att många andra regioner är beroende av dem för att få stöd för sitt arbete.
Här är Pär Lundqvist och Cecilia Elving nyckelspelare, Pär som oppositionsregionråd i Västra Götaland och Cecilia som vice gruppledare i region Stockholm.
Det som oroar Pär Lundqvist är bristande tillgång på psykiatrisk vård.
– Vi har en alldeles för otillgänglig psykiatri, säger han.
– Barn och unga får vänta i köer alldeles för länge. Och där kan diagnosen vara en stor hjälp. Utan den får man ofta ingen hjälp alls, säger han.
– Men vi måste också se människan som helhet, inte bara som en diagnos.
Det bekymrar honom att Västra götalandsregionen inte har lyckats bemanna sin motagning för könsdysfori. Lundströmmottagningen, med en fast läkare.
Cecilia Elving betonar också att det är viktigt att ha helhetsbilden för ögonen.
– Vi måste klara av två tankar samtidigt, säger hon.
– Vård vid könsdysfori är helt livsnödvändigt för dem med en diagnos. Men i behandlingen kan det behövas ’betänketider’, men för att det är medicinskt motiverat.
Hon menar att ökningen av sökande och en ibland diffusare bild av varför inte får leda till att köerna accepteras.
– Det finns vårdpersonal som inte känner sig trygga i situationen idag, avslutar hon.
Ulf Schyldt
Fakta: Transfrågor
Kön och könsidentitet. Din könsidentitet är det kön du upplever att du har. För de flesta människor är kön och könsidentitet samma sak, men inte för alla. Könsidentiteten kan då till exempel vara den motsatta mot det kön som personen officiellt har, men den kan också vara mer oklar.
Könsdysfori kallas det när skillnaden mellan kön och könsidentitet vållar lidande för individen. Lidandet kan vara olika starkt och fungera olika för olika personer. Könsdyfori är ett medicinskt definierat begrepp som berättigar till viss vård och stöd.
Könsuttryck är sådant som vi människor ägnar oss åt för att markera vår könsidentitet inför omgivningen. Alla människor har alltså något könsuttryck. Det kan handla om klädsel, gester och kroppsspråk, smink och andra påtagna saker som signalerar ett visst uttryck. Men det kan också handla om till exempel vilka pronomen som används om personen, som liksom namn och liknande beskriver personens kön indirekt.
Utredning och behandling. För att få könsbekräftande vård behövs en diagnos, som fastställs genom utredning. Köerna är ofta långa.
Åldersgränser. Det finns olika åldersgränser som kan spela in. Utredning kan dock påbörjas, egentligen oavsett ålder. För att få könsbekräftande behandling är åldersgränsen i regel 18 år, men för vissa kirurgiska ingrepp kan den vara 23 år.
Viss behandling med till exempel hormoner eller ämnen som avbryter puberteten kan dock ges tidigare än 18 år, under förutsättning att vissa kriterier är uppfyllda och samtycke finns från vårdnadshavare.
För de kirurgiska ingreppen krävs idag också tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd.
Källor: 1177.se, Socialstyrelsen, SBU, Region Stockholm och Region Västra Götaland.
