BAKTANKE: Ibland skyndar jag mig så att jag råkar färdas ytterst långsamt. Till exempel genom att sikta på att ta ett tidigare tåg än jag behöver – men eftersom jag undermedvetet vet att jag inte behöver vara så tidigt ute, så sölar jag ändå till mig så att jag naturligtvis missar det onödigt tidiga tåget.
Ja, här står jag nu, med nära en kvart att fördriva med… ingenting. Ingenting utom att vänta, vilket ju liksom är definitionen av att göra ingenting.
Snubben som en gång skaldade att “Inget är som väntans tider” borde ha en spark i baken. Den karlen tänkte kanske med axeln också?
I nuläget är jag, trots mer än fem decenniers upplupen erfarenhet av att vara mig, inte särskilt bra på att vänta. Jag blir nervös och stressad av det.
Det är något med att ha ingenting att göra under en viss tidsrymd som kan göra mig mer än dubbelt så stressad som att veta att jag har massor att göra och absolut inte tillräckligt med tid för att göra dem. I det fallet är det lugnt. Det blir klart när det blir klart och tidsbristen är inget att göra något åt.
Jag blir alltså hellre sen och lugn än tidig och stressad.
Men vänta (!) ni bara! Jag ska öva på att vänta tills jag blir världsbäst på det. Jag kommer att bli omtalad för mitt stoiska väntande. Berömd. Ja, beundrad.
På mina resor världen runymt för att berätta om min resa till att bli världsmästare i att vänta kommer jag förstås också att få ännu fler tillfällen att öva mig i denna konst!
Men det blir då det. För den här gången medan jag väntade var jag upptagen med att skriva den här baktanken så jag glömde alldeles av det. Och nu kommer visst tåget jag ska med.
Sapient
