Riksdagsledamot Cecilia Rönn (L) har varit i Ukraina med finansutskottet och skriver för NU och berättar om sin resa.
Jag väljer att skriva om resan för jag har insett att det bästa sättet jag kan bidra på som riksdagsledamot från Sverige är genom att berätta om det jag såg och gjorde, samt jobba för att bidra till att stödet till Ukraina fortsätter på bästa sätt utifrån landets behov. Jag kan inte på något sätt förstå eller försöka förstå hur det verkligen är att leva i detta som miljontals ukrainare gör. Det är med en stor ödmjukhet och respekt som jag försöker göra denna resa rättvisa och ta med mig lärdomarna för att fortsätta bidra till att vi hjälper Ukraina att vinna kriget och sin frihet.
Ukrainas regering och riksdag bjöd in en delegation från finansutskottet för att komma och besöka dem. I början av maj reste en ledamot från varje parti i finansutskottet ner till Ukraina. Det har minst sagt varit en omtumlande resa.
Jag har svårt att hitta orden för att spegla den respekt jag känner för att vi blev inbjudna, för att de tog av sin tid för att prata med oss, visa oss och försöka förklara för oss hur vardagen är i Ukraina, vilka utmaningar de står inför, vilket stöd de behöver för att vinna kriget.
Det är farligt och belagt med strikt sekretess och restriktioner att resa ner till Ukraina. Dels på grund av krigshotet på plats, men också på grund av underrättelsehotet. Alla stödpaket som riksdagen beslutar om passerar finansutskottet så det var mycket intressant och viktigt för oss att få en bild av hur pengarna har bidragit och hur de framtida behoven ser ut. Dessutom jobbar finansutskottets kansli idag med att hjälpa motsvarande funktioner i Ukraina med förberedelserna för att bli EU-medlem. EU-medlemskapet var något som diskuterades på majoriteten av alla möten. I de möten vi hade hos politiska kollegor fanns det alltid en EU-flagga och en ukrainsk flagga. Ukraina har bestämt sig för att bli medlemmar i EU.
Vi träffade flera politiska företrädare, bland annat finansministern, utskottet för EU-närmande, utskotten som har hand om ekonomiska frågor, vice budgetminister och talmannen för Radan (parlamentet). Alla förklarade att alla deras skatteintäkter går till att finansiera kriget. De är med andra ord helt beroende av stöd från väst för att upprätthålla övriga funktioner i samhället och för att få fram tillräckligt med krigsmaterial. De lyfte behovet av ett kontinuerligt stöd så de vet att stödet kommer finnas kvar.
En annan fråga som diskuterades mycket var energiförsörjningen och oron för vintern. Ryssland precisionsbombar nu energianläggningar i Ukraina. Ukraina behöver därför innan kylan bygga upp flera decentraliserade anläggningar för att inte bli så sårbara.
Vi fick även träffa riksbankschefen som beskrev hur de systematiskt jobbat med att hålla en stabil växelkurs och trycka tillbaka inflationen trots kriget. Ett mycket imponerande arbete som de gjort med stöd av IMF.
Dock finns det problem med korruption, maktkoncentration och svart ekonomi. Detta pratade både de politiska företrädarna som vi träffade om, men även i diskussioner med tankesmedjor och civilsamhälle var detta något som lyftes. Det är en av delarna som behöver åtgärdas för att kunna bli EU medlemmar.
Vi fick också besöka Borodjanka som är en stad runt 5 mil utanför Kiev och var belägrad av ryska militären i cirka 30 dagar. De åsamkade staden en enorm förstörelse, dödade oskyldiga människor och använde vapen som är förbjudna i krigsföring. Några av de överlevande träffade oss och berättade om den fasansfulla ockupationen, hur staden blev totalt sönderbombad, hur de inte kunde försvara sig då det inte fanns några soldater i staden, hur husen raserades och hur Ryssland använde illegala vapen. De hade återställt flera delar av staden, men mycket är fortfarande förstört. Ofattbart och så svårt att ta till sig. Hur många civila som var saknade, döda och barn som var bortförda. De vill ha tillgång till de frysta ryska tillgångarna. Det kommer inte kunna ge tillbaka de liv som slocknat, men det är pengar som behövs för att återuppbygga landet, finansiera kriget och hjälpa alla människor som är i nöd inne i landet på grund av Rysslands invasion.
Vi fick en stund på Majdantorget i Kiev där invånare spontant har börjat sätta upp flaggor till minne av alla stupade i kriget. De flaggorna – så många flaggor, så många porträtt på unga människor som hade hela livet framför sig, på pappor, på medmänniskor som krigat och dött för att skydda sitt land och sin frihet. Det tog andan ur mig, att stå där och förstå hur många människoliv som släckts. Samtidigt är det inget mot vad alla som har en koppling till dessa människor måste känna, landsmän, personer som bor i det hela tiden.
Jag slogs av att vi i Sverige samtidigt har så mycket att lära oss. Vilken motståndskraft ukrainarna haft och har. Att lyckas återuppbygga attackerade områden så snabbt, att lyckas hålla igång ekonomin och samhället. De har byggt klassrum i skyddsrum och tunnelbanestationer, lyckats hålla en stabil valuta och trycka tillbaka inflationen. De har lyckats hålla igång sin infrastruktur, sina betalningssystem, sin energiproduktion med mera. Det är sannerligen imponerande. Samtidigt som jag vet att väst har möjliggjort att de har kunnat fortsätta strida för sin frihet blir jag arg på att vi är så saktfärdiga med att få igång tillräckligt med vapenproduktion och få loss tillräckligt med pengar snabbt. För vår senfärdighet gör att fler dör.
Från min resedagbok
”11 maj – Nu är vi tillbaka i tryggheten vid gränsen i Polen. Väntar på passkontroll på tåget. Känns surrealistiskt och overkligt. Allt som hänt. Få dagar och så många intryck. Att sitta på möten med ministrar, rådgivare till presidenten och diskutera deras strategier, ekonomiska utmaningar, behov av vapen och sjukvårdsutrustning. Att höra dem prata om arbetskraften de förlorat som de behöver ha tillbaka. På ett sätt så kliniskt och okänsligt. Samtidigt så viktiga diskussioner att ha.
Men kontrasten går inte riktigt att beskriva när vi sen var på besök i Borodjanka och fick höra från de som var där hur ryssarna agerade när de åkte in och ockuperade staden den 24 februari 2022. Förstörelsen, dödandet, grymheten, krigsbrotten, alla kidnappade barn och saknade personer. Känner sån ilska, frustration, beslutsamhet att vi måste bidra på så många fler sätt för att Ukraina ska vinna kriget och sen kunna bygga upp sitt land.
Framförallt att de inte bara behöver militär utrustning och pengar. Även om det såklart är helt nödvändigt att det kommer löpande. De vill bygga egen kapacitet. Öka sin produktivitet i landet, få dit investerare och företag som etablerar sig. för att kunna stå på egna ben i framtiden. Helt rimligt vill de ha tillgång till de frysta ryska tillgångarna fullt ut för att kunna återuppbygga det Ryssland förstört, hjälpa människor och vinna kriget.”
Cecilia Rönn
