Människan är till sin natur benägen att dela upp sin omgivning i ”vi och dom”. Var och en av er skulle säkerligen också beskriva er med en rad ord: troende, migrant, liberal, spelfantast, jazzälskare, naturmänniska och så vidare. Var och en tillhör många vi.
Vi:et är något fint när det betyder sammanhållning, tolerans, respekt, solidaritet, hjälpsamhet. Vi:et är däremot något livsfarligt när det betyder uteslutande, trakasserier, hat, rädsla inför det främmande.
Tankefiguren ”vi och dom” äter sig nu in i vårt samhälle. Otäcka nationalistiska och populistiska partier vinner mark i EU-land efter EU-land. Sverige är inget undantag. I Sverigedemokraternas valfilm 2014 ställde de kvinnor i burkor mot svenska fattigpensionärer.
Människor sprider sitt hat och förakt på nätet, och som vi de senaste veckorna har sett så kan ord leda till mord. Terroristattentatet i Trollhättan och anlagda bränder på flyktingförläggningar är en direkt förlängning av en uppdelning i ”vi och dom”.
Vi står förvisso inför jätteutmaningar i vår föränderliga tid. Det finns målkonflikter, meningsskiljaktigheter, begränsade resurser, tröga politiska system. Kreativ förstörelse kan göra ont. Men vi ser tyvärr stor rädsla för förändring, rädsla för fattigdom, rädsla för det främmande, rädsla för flyktingen. Människor famlar efter svar och lösningar.
Sekularism och det öppna samhällets institutioner innebär fantastiska möjligheter och kombinationer – men ger inte svaret på livets mening. Det är sådana här ”tunna identiteter” som utgör liberalismens akilleshäl: att den ger ett fritt liv, men inte svar på existentiella frågor. Liberalismen kan därför upplevas som kall och principfast. I tider av oro söker sig därför många till kollektivistiska ideologier med utopier och levnadsregler eller till Gud. Till auktoriteter. Till idéer och grupper som bildar så kallade ”tjocka identiteter”, ett tryggt vi.
Så vad kan liberaler göra i detta läge?
Se glaset som halvfullt – inte halvtomt. Vi äger inte makt över allt som händer omkring oss, men vi bestämmer själva hur vi tolkar världen och hur vi agerar.
Se att vi alla är människor, var och en med ett eget och lika stort värde.
Låt inte rädslan ta över. Rädda människor är farliga människor.
Säg emot när människor talar nedlåtande om andra.
Att vara tyst och passiv är en aktiv handling. Som Per Ahlmark har uttryckt saken: ”Gör man inte motstånd mot galenskaperna är man en medlöpare.
Man kan inte göra allt. Men alla kan göra något för att vara en medmänniska.
Sofia Nerbrand är ordförande i Bertil Ohlin-institutet.
