Häromveckan modererade jag ett samtalsseminarium på temat ”Hur vinner vi på invandringen?” Inbjudna var kommunpolitiker, Arbetsförmedlingen och andra som jobbar med att få ut människor som befinner sig långt från arbetsmarknaden i arbete.
Trots att temat och frågorna var tydliga så som hur tar vi tillvara på nyanländas kompetenser och hur får vi arbetsplatserna att öppna upp sig för dessa människor, hamnade samtalet i fotboll och säkerhet kring flyktingboenden.
Vi måste erbjuda gratismedlemskap i idrottsföreningar och säkerställa att de som kommer kan ta sig till och ifrån träningarna, det var förslag som flera lyfte upp och som engagerade många. En lång stund ägnades också till att hävda att polisen en gång för alla måste ta fast dem som startar bränder i fastigheter som är tänkta som flyktingboenden.
Som samtalsledare får jag vara rätt hård för att styra om samtalet till det ämne som vi är på plats för att diskutera, nämligen hur vi kan ta tillvara kompetenser som kommer och hur vi får fler arbetsplatser att öppna upp sig för dem som är nya i vårt land.
Föreningslivet är bra och viktigt, här kan människor få nya kontakter och vänner. De kan fördriva tiden på ett konstruktivt sätt och känna gemenskap.
Säkerheten kring flyktingboenden är givetvis en viktig och angelägen fråga som vi snarast möjligt måste hantera på bästa sätt. Men jag kan inte låta bli att känna en enorm frustration när vi så ofta, medvetet eller omedvetet, hamnar i diskussioner kring möjligheterna att ta sig till och från fotbollsträningen när den brännande och ständigt aktuella frågan är hur vi öppnar upp den svenska arbetsmarknaden för dessa människor och hur ska svenska arbetsplatserna på bästa sätt ta tillvara den drivkraft, de kompetenser och den arbetskraft som flyr till oss?
Jag som arbetar professionellt med dessa frågor hör ständigt arbetsgivare som ser ett stort behov av att arbeta med ökad mångfald. Detta då man inser att den egna utvecklingen tar skada av att vara homogen i en globaliserad värld. Men också för att man ser att underlaget är mycket litet när det är dags att anställa. Bristen på arbetskraft börjar redan visa sig och om några få år kommer behovet att vara oerhört stort när det gäller läkare, lärare men även inom yrken som chaufförer och restaurangbiträden.
Det är hög tid för politikerna att sluta gömma sig bakom fotbollen och på riktigt börja samarbeta med näringslivet och se över sina egna arbetsplatser för att hitta smidiga, snabba och kvalitativa lösningar på hur vi öppnar upp arbetsmarknaden för dessa människor. Det här är inte längre enbart en fråga om integration och om att få ut människor ur utanförskap, utan nu pratar vi om Sveriges konkurrenskraft i Europa och i världen.
Berivan Mohammed
Berivan kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
