LSS-reformen är hotad. Finansminister Magdalena Andersson har flera gånger uttryckligen sagt att kostnaderna för den personliga assistansen måste ner, inte minst mot bakgrunden av det ökade flyktingmottagandet.
Först och främst, det är helt fel att ställa två utsatta grupper mot varandra. Det handlar inte om antingen eller utan både och.
Magdalena Andersson har rätt så till vida att kostnaderna för assistansersättningen har ökat, men därmed inte sagt att de måste skäras ner. Det är en stor post i statens budget, men det är också en reform som ger mycket tillbaka. Det är en reform som exempelvis har inneburit att personer med assistans har kunnat arbeta och betala skatt och deras anhöriga har också kunnat jobba fullt ut. Den har dessutom gett 90 000 personer jobb som personliga assistenter.
Redan 2008 började Försäkringskassan tillämpa en snävare bedömning av vilka funktionshindernedsättningar som medför rätt till personlig assistans och efter en dom i regeringsrätten året därpå har tusentals personer med funktionsnedsättning fått färre timmar eller hjälpen helt indragen. Vi minns väl alla den synskadade journalisten Katarina Hahr som i höstas tvingades att sluta sitt jobb på Sveriges Radio på grund av att kommunen hade dragit in hennes ledsagare. Och hon är långt ifrån ensam.
Bakom Lagen om stöd och service (LSS) står förre FP-ledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg. Det är en mycket liberal reform och har varit ett stort steg i arbetet för full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. Men nu är reformen som sagt hotad.
I årets regleringsbrev till Försäkringskassan, alltså det dokument som styr myndighetens verksamhet, sägs att Försäkringskassan ”ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. I klartext betyder att färre ska få rätt till personlig assistans, på något annat sätt kan detta inte tolkas.
Inom regeringskansliet förbereder man nu en översyn av LSS-lagstiftningen för att ”få bättre transparens i systemet, för att kunna garantera att varje skattekrona används på det som har avsetts”. Det är riktigt att reformen är både lappad och lagad och även Bengt Westerberg har uttryckt önskemål om en ny funktionshinderreform. Men hans utgångspunkt är att fler, inte färre, ska få rätt till ersättning. Men regeringen verkar ha ett helt annat fokus i frågan, vilket oroar.
Det är därför glädjande att Liberalerna i sin i veckan framlagda budgetmotion för 2017 satsar en miljard mer än regeringen på den statliga assistansersättningen. Personer med funktionsnedsättningar måste få en chans att leva som alla andra. De ska ha rätt till ett liv med delaktighet, möjlighet till arbete och privatliv utan att ständigt bli ifrågasatta. Sådant måste få kosta.
Och som Jan Björklund sade i sitt tal på Liberala riksmötet: Socialdemokraterna säger att alla ska med. Men när det kommer till kritan beskär de friheten för dem som behöver den allra mest.
