Att von der Leyen omvaldes med ett något starkare mandat av ett EU-parlament som börjat luta högerut, är ett tecken på att den stora socialdemokratiska gruppen är beredda att kompromissa, i skuggan av den stärkta högern.
Situationen är därför inte helt olik vad den varit i den svenska riksdagen sedan 2018, när styrkeförhållandena förflyttats alltmer åt höger. Hos oss avgörs makten beroende på i vilken riktning Moderaterna och Kristdemokraterna går. Om EPP skulle börja samarbeta med ECR, PfE och ESN skulle de, på pappret i alla fall, få ihop 375 mandat av 720.
Nu finns det förstås andra problem än bara de ”matematiska” styrkeförhållanden i parlamentet. EU är inte parlamentariskt styrt, utan betydligt mer komplext. För många av partierna inom EPP är det otänkbart på hemmaplan att samarbeta med motståndare som ingår i de grupperna. Då är det för det mesta mycket enklare att sträcka ut handen över mittlinjen.
Det här gör att ett EU som trots substantiella framgångar i att tillsammans motverka pandemin under förra mandatperioden, ändå i realiteten nog får sägas ha stått och stampat inte minst på grund av Brexit, skulle kunna tänkas gå vidare med en del svåra utvecklingsfrågor, ifall det finns liknande uppslutning.
Det här är positiva tecken inte minst för potentiella nya medlemsländer som hoppas på att kunna bli godkända inom de kommande fem åren. Av de nio nuvarande kandidatländerna är det förstås flera där detta verkar onåbart på grund av förhandlingsläget, men även det kan påverkas av vilken politiska vilja det finns.
Det svåra blir då istället att få de medlemsländer som motsätter sig utvidgning att i så fall gå med på nya anslutningsfördrag.
Det finns troligen fortfarande goda förutsättningar att få igenom politiska förslag inom en rad viktiga områden såsom inom ekonomi, klimat och miljö, vissa sociala frågor och den inre marknaden, så länge EPP och de europeiska socialdemokraterna kan komma överens.
Renew är numera den femte största partigruppen, men kan fortfarande spela en nyckelroll för att mäkla ihop de två största, EPP och S&D om förslag som alla kan leva med.
Naturligtvis finns det en viss risk för att ett mer expansivt och integrationsinriktat EU kan leda till en rekyl som stärker motståndet inom en del av de länder som nu utgör bromsklossar. Men i flera länder har det nu börjat synas tecken på att dessa trender – som i kanaliseras genom de högerpopulistiska partierna – börjat försvagas nationellt.
Vi har flera sådana tecken, som att polska Lag och rättvisa förlorade makten nyligen, att Orbáns Fidesz tappade i EU-valet och franska Nationell samlings förlust vid sommarens val, även om det såg mörkt ut efter första omgången.
I så motto är kanske högerförskjutningen i EU-parlamentet en slags sista suck för högerpopulismen innan den börjar tappa ned till lägre nivåer igen? Det går att hoppas.
Ulf Schyldt
