– Nicholas vad tycker ungdomarna om det här med mobilförbud?
–Va? Vadå? Vilka ungdomar?
– Ja men den generationen som ändå vuxit upp med ny teknik och så?
– Alltså vad menar du, ungdomar i Sverige eller vadå?
– Ja eller i bara i Nynäshamn om det är lättare?
– Varför skulle det vara lättare? Hur ska jag kunna veta det?
– Ja men du är ju själv ung och…
– Och du tänkte att du har hittat ett perfekt tvärsnitt av alla Sveriges ungdomar i den här enskilda 23-åringen som ägnar en lördag åt konferens med Liberalerna sådär som ‘ungdomar’ gör?
– Nej det var inte så jag menade. Men om du inte vet så är det väl inget mer med det. Jag bara undrade…
– Men jag vet ju vad ungdomar tycker om det?
– Jaha..? Men jag tyckte du sa..? Men vad tycker dom då?
– Olika. Dom tycker olika.
– Du Barbro. Det finns ju många äldre som skulle vilja jobba även efter 67 men som inte får det idag. Jag har skissat på ett förslag här… Kan du läsa igenom det och säga om det kommer att gå hem eller inte.
– Visst kan jag läsa igenom det men hur ska jag veta om det kommer att gå hem eller inte?
– Ja men är inte du snart 85 år? Jag tänkte att du kanske kan relatera till det bättre än jag.
– Ja, jo, det stämmer ju i och för sig att jag fyller 85 i sommar men alltså… klockan är 14.33 och det är torsdag, verkar jag vara en person som blivit tvångspensionerad mot min vilja tycker du?
– Nej inte du såklart, men du kanske har folk i din umgängeskrets som berörs tänkte jag.
– Ja det har jag absolut! Men det har säkert du med. Fyllde inte du nyss 50?
–Jo?
–Ja. Då skiljer det ju lika många år mellan dig och en 67-åring som mellan mig och en 67-åring.
Ingen av ovanstående konversationer har ägt rum på riktigt. Samtidigt har de alla ägt rum på riktigt. Om än inte ordagrant.
Och visst har en 23-åring och en 84-åring olika erfarenheter och kunskaper. Visst har en 23-åring och en 84-åring olika nätverk där 23-åringen antagligen känner fler unga och 84-åringen känner fler årsrika. Detta ska vi använda oss av och ta tillvara på. Vi måste rentav bli bättre på att göra det.
Däremot får vi aldrig göra enskilda individer till talespersoner för hela grupper av befolkningen baserat på något så banalt som ålder. Människor i alla åldrar är nämligen som folk är mest. Olika.
Ingen förväntar sig att en person som råkar vara 37 år kan svara på frågan “vad tycker 37-åringar om schlager?” eller att en 71-åring kan svara på frågan “vad tycker 71-åringar om färgen lila?”. Då kan vi inte heller förvänta oss att en 23-åring kan företräda vad alla ungdomar tycker om mobilförbud, värnplikt och hyresreglering eller att en 84-åring kan företräda vad alla årsrika tycker om pensionsåldern, bostadstillägg och trygghetslarm. Människor är nämligen individer hela livet.
Paradoxalt nog så tycks man som ung och årsrik dessutom ofta anses vara kapabel att både företräda alla väljare inom stora åldersgrupper samtidigt som ens engagemang är något väldigt skört och extra beundransvärt.
För visst har det hänt fler än en gång att människor lagt huvudet på sned och tyckt att “det är så kul att se unga människor som engagerar sig” eller att “det är så fint att se att du fortsätter kämpa på vid din ålder”. Som att drivkraften eller engagemanget skulle skilja sig dramatiskt mellan den som är 23, 40, 65 eller 84 år? Så är det knappast.
Ett politiskt engagemang är lika fint och lika viktigt oavsett åldern på den som bär det. Samhället skulle knappast vara förtjänt av att styras av enbart 23-åringar eller av enbart 84-åringar. Eller för den skull av bara 40-åringar, 50-åringar eller 65-åringar.
Politiken blir som bäst när så många perspektiv som möjligt blir belysta. Vi har alla ett ansvar för att skapa det klimatet.
