Liberalerna tappar mest medlemmar av alla partier. Det var en nyhet i veckan och även om det inte var direkt oväntat, har det bidragit till dålig stämning både i och strax utanför Liberalerna. Alla vet såklart exakt vad medlemsraset beror på och frågar sig varför partiledningen inte fattar och inte agerar. Orsaken enligt dessa kritiker är inte att partiet är veligt och att man inte kan lita på vilken fot det kommer att stå på, utan att partiet satt ner fel fot.
Varje gång det går dåligt för Liberalerna är det dem som för tillfället är i minoritet som menar att de sitter inne med svaret. Gör vi bara så som de vill och tror på, kommer väljarna att komma tillbaka. Dåliga opinionssiffror, eller som nu nyheter om medlemstapp, triggar igång den hårda debatten inom partiet. Varje dålig opinionsmätning tolkas som en signal om att dra igång en ny vägvalsdebatt igen.
Nej, Tidösammarbetet är inte populärt. Det är ingen som tycker att det är fantastiskt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det var något som Liberalerna beslutade sig för att göra, för att det inte finns några andra alternativ att få genomslag för partiets politik. Januariavtalet var inte heller det populärt och partiet tappade många sympatisörer och medlemmar även då.
Det lockar inte heller direkt väljare att de medlemmar som är kvar, alltid försöker hitta ett sätt att öppet bråka med sina meningsmotståndare inom samma parti. Det tar fokus från den politik som Liberalernas ministrar just nu får igenom i regeringen. Skolpolitiken har utformats i helt och håller liberal anda. Klimat- och miljöpolitiken har lagts om och man satsar nu både på vindkraft och kärnkraft.
Det finns mycket att prata om, som inte kommer fram när medlemmarna hellre bråkar eller rent av sällar sig till oppositionens retorik om att ”sitta i knät på SD”.
Liberalerna bör vara ett parti med högt till tak, där medlemmar kan ifrågasätta förd politik eller ingångna samarbeten, men det betyder inte att den kritik som man själv har är lösningen på partiets alla problem. En större ödmjukhet skulle vara mer konstruktivt.
Förutom om migrationspolitiken och delar av rättspolitiken finns egentligen mycket lite oenighet om sakfrågor. Däremot om strategin och om vilka man samarbetar med. Liberalerna gör skillnad i regeringen och Liberalerna styrs inte av Jimmie Åkesson, lika lite som partiet tidigare styrdes av Stefan Löfven eller satt i knät på Socialdemokraterna under januariavtalets tid. Det är Socialdemokraterna som försöker att sätta bilden att L är SD:s knähund.
Att spela med i det spelet lär knappast leda till att medlemmarna rusar till. Och vilket prejudikat sätter det för en annan möjlig framtida ledning som vill ta partiet i en annan riktning?
