Det var enklare förr. Man gick upp när solen gick upp, och man fick sova när solen gick ner. Så är det inte längre. Inför Liberalernas landsmöte har jag bävat inför den tidiga uppstigningen en uppsatsskrivande och kvällspigg student som jag inte är särskilt van med.
Men nu är det så att jag är ombud för Stockholms län och då får man kliva upp klockan 6, vare sig man vill eller inte. Efter lite snoozing kravlar jag mig upp och slår på radion samtidigt som jag yrar omkring och försöker slänga ner allt jag behöver för helgen i min blå pjäxväska från Stadium. De flesta andra liberaler packar i sina svarta rullväskor, men att packa i en pjäxväska känns mer folkligt. Jag kommer fram till att det utstrålar den medelklass Johan Pehrson så gärna pratar om, vanliga människor som tillhör medelklassen men som också åker på skidsemester varje år.
Samtidigt som packningen fortskrider hör jag Johan Pehrson på radio och han kan till skillnad från mig tänka riktiga tankar och formulera hela meningar så här tidigt på morgonen. Partiledare är gjorda av ett annat virke, tänker jag innan jag lämnar Solna.
Framme på Stockholms central inser jag att jag har bokat det billigare SJ-regionaltåget i en heroisk insats att spara några hundra kronor för partiet, men det betyder tyvärr också att mitt gratis morgonkaffe i egenskap av SJ Prio-silvermedlem uteblir. Men vad gör man inte för den liberala rörelsen, tänker jag.
Väl i Linköping är allt lite av en dimma över de tre dagarna. Det börjar med att jag kliver av tåget, hejar på halva perrongen med ett lagom entusiastiskt läte, samlar ihop en liten trupp som vill åka taxi, checkar in på hotellet, anländer till kongresscentret, får min namnbricka och konstaterar att helgen äntligen kan börja på riktigt.
Jag strosar runt och nickar till folk, vi har delegationsmöte där den viktigaste punkten är att personalen vill informera om de enorma mängder godis som köpts in och att det inte under några omständigheter får finnas kvar något på söndag eftermiddag. Det verkar som att kansliets plan är att sockerchocka oss till att orka med hela helgen.
Det händer inte så mycket roligt på fredagen. Vi sitter i utskotten, vi väljer lista till EP-valet 2024, LUF bråkar med Jakob Olofsgård i plenum om bostadspolitik. En jämnårig luf:are frågar om vi ska ut och festa ikväll, jag svarar med ett skratt. Vi drar över tiden, det blir en debatt om huruvida vi ska ha mer debatt eller inte, det blir till slut mer debatt. Kvällen slutar med diskussion om stadgar fram till efter midnatt. Johan Pehrson sitter längst fram i salen under hela passet. Jag tror han är den enda som somnar snabbare i Linköping än jag.
På lördagen är det förhandlingspass efter förhandlingspass. För att fördriva tiden startar någon ett rykte om att klimat- och miljöministern ska köpa drinkbiljetter till förbundsstyrelsen. Ett annat rykte som börjar cirkulera är att Ulf Kristersson är på väg till landsmötet. Sen börjar det ryktas om att Jan Björklund är i Linköping. Jag förstår ingenting. Bara två av tre rykten visade sig stämma.
Landsmötesmiddagen blir inte samma vilda historia som val-kickoffen 2022, men det får nog symbolisera det vitt skilda läget. Då uträknade underdogs på väg upp, nu ett regeringsparti med ständig vånda, vi får bara ha lagom kul.
På söndagen körs partistyrelsen över och vi blir både för söndagsöppet på Systembolaget och för att införa licensbutiker. Några är sprudlande glada och gör high fives, andra stirrar tomt framför sig och skakar på huvudet. Solen har gått ner när vi några timmar senare lämnar Linköping, alla trötta och några bakfulla. Jag förklarar landsmötet 2023 avslutat.
Marcus Willershausen, förbundsstyrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet.
