Nej, ett partis syfte är inte makt att genomdriva reformer, utan möjlighet att genomföra de reformer de vill se. Samtidigt avgörs ett partis politiska position i relation till andra partier. Skalan är relativ, inte konstant, något som folkpartister haft med sig sedan den här organisationen grundades.
Det är en modern och rätt märklig företeelse att skriva avtal gällande politiska koalitioner på det sätt som alla månadsöverenskommelser och regeringsavtal befäst sig inom svensk politik. Ett parti går till val på sitt partiprogram, det är löftet inför väljarna. Av det programmet är det företrädarnas uppgift att genomföra politiken som är beslutad utifrån bästa förmåga. Gällande vilket regeringsalternativ ett parti går till val på finns bara ett svar. En egen regering.
Jag växte upp i ett politiskt landskap där alliansen var en självklarhet. Blått mott rött. Höger mot vänster. Vi mot dem. Men det här är faktiskt något relativt nytt historiskt sätt i Sverige. För besattheten av att i förhand ge ett besked på eventuella regeringskoalitioner är inte bara fördummande, den kräver även total clairvoyance, något som är få förunnat.
För Folkpartiet har regeringsmakten aldrig varit ett mål i sig utan ett medel för att få igenom sin politik. I de sakpolitiska frågor som kräver riksdagsmajoritet har förhandling inom parlamentet varit verktyget, men en regering med en riksdagsmajoritet har sällan varit ett liberalt krav, utan tvärt om.
När Nils Edén bildar regering tillsammans med Socialdemokraterna 1917 var det andra gången Sverige fick en majoritetsregering, den fösta hade dock bara varat i några månader i en övergång på grund av unionsupplösningen med Norge. De skulle ta nästan 60 år innan Folkpartiet medverkade i en majoritetsregering igen, men det betydde inte att partiet satt som bänkvärmare.
Av olika skäl avgår den Socialdemokratiska Sandler-regeringen 1926. Då kliver den frisinnade Carl Gustav Ekman in och bilder regering med utbrytarpartiet Sveriges liberala parti. Sammanlagt har regeringspartierna knappt 15 procent av mandaten i riksdagen, men det är inget som stoppar dem från att regera. Valet 1928 leder till regeringsskifte, men två år senare är Ekman tillbaka som stadsminister, den här gången med än mindre mandat i riksdagen tillhörande regeringens parti.
Folkpartiet ingår under kriget i samlingsregeringen, men under efterkrigstiden, vilket är något av en storhetstid för Folkpartiet, laborerades tankarna kring regeringsunderlaget av partiledaren Bertil Ohlin på följande sätt.
”Om Socialdemokraterna fortsätter tillbaka vid valena och folkpartiet fortsätter framåt, så ska vi ingalunda tveka att påta oss regeringsansvaret. Jag tillhör inte dem som menar att man ska utesluta varken minoritetsregeringar om väljarslaget blivit tydligt eller samlingsregeringar.” – Bertil Ohlin, Vasaparksduellen 1948.
Att regera utan förförhandlat stöd av riksdagen var inget märkligt för Ohlin, vilket är det arv som Folkpartiet har burit med sig från demokratins införande i Sverige. Det är därför inte historiskt förvånande att när regeringen Fälldin spricker 1978 blir det Ola Ullsten med dryga 11 procent av riksdagens mandat som under liberal flagg bildar en minoritetsregering.
Vad har då Ekman, Ohlin och Ullsten gemensamt? Självständigt politiskt mod. Så hela frågan om vad Liberalerna har att hämta hos SD, V, C eller alla övriga partiet är redundant och irrelevant. Liberalerna ska göra allt för att genomföra vår politik, men det är just vår politik som ska gälla och om väljarna undrar vilken statsminister vi vill se efter valet är det i nuläget Johan Pehrson, punkt slut.
Willhelm Sundman
