– Respekten för varje enskild individ måste gälla även över 65 år. Man ska inte klappa oss på huvudet och säga ”våra äldre” – vi är kompetenta medborgare med lång erfarenhet, det enda är att vi kanske har lite krämpor.
Det säger Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna och tidigare riksdagsledamot (FP).
Detta är en förkortad version av intervjun med Eva Eriksson som publicerades i NU nr 19/2021.
Eva Eriksson anser att äldrepolitiken i mycket har stått och stampat de senaste årtiondena och att reformerna för att öka äldres livskvalitet uteblivit.
– Nationellt har staten inte tagit så många beslut om inriktningen för äldreomsorgen de senaste decennierna. De utredningar som tillsatts har hamnat i papperskorgen. Idag saknas en definition av äldreomsorg. Det finns ingen samlad beskrivning av vad som ska åstadkommas och därför heller ingen beskrivning av vilken kompetens som behövs för att utföra uppdraget. Samhällskontraktet är otydligt.
Men i och med pandemin har den hamnat i fokus – skälen är naturligtvis sorgliga, när brister i omsorgen lett till att många äldre blivit sjuka och gått bort i covid-19.
– För första gången i svensk politik står äldrepolitiken nu högt på agendan. Det är sorligt för det kommer utifrån de misslyckanden som vi sett ser under covid. Men samtidigt är det hoppfullt att man börjar uppfatta äldreomsorgens komplexitet, säger Eva Eriksson.
Just oförmågan att se områdets komplexitet anser hon har bidragit till att så lite har hänt.
– Man har inom äldrepolitiken pratat separat om boende, äldreomsorg, åldersdiskriminering, hälso- och sjukvård, istället för att se äldrepolitiken som en helhet och den breda samhällspolitiska frågan den är.
Forskningen har också hamnat på efterkälken och beslut har inte kunnat fattas utifrån fakta och beprövad erfarenhet menar hon.
– Jag upplever att äldrepolitiken har fått stå åt sidan, det har inte varit någon högstatusfråga. Få politiker i Sveriges riksdag ägnar sig åt äldrepolitik.
På frågan om det finns någon riksdagsledamot som arbetar med detta område kommer svaret snabbt:
– Barbro Westerholm.
Men det behövs fler.
– Man har tappat så många. Äldrepolitiken har halkat efter och nu står vi inför stora utmaningar.
– Vi blir allt fler, vi lever längre, vi är piggare, vi är kvar längre på arbetsmarknaden. Och vi tolererar inte längre att bli diskriminerade, varken i vården eller i samhället i övrigt. Vi är aktiva, större delen av det civila samhället bärs upp av äldre.
– Det är klart att detta inte är 80-plussare som de var för 20 år sedan. Det vill till en helt ny äldrepolitik.
– För oss är det viktigt att peka på det nya, att man identifierar det och bygger sina beslut på den kunskap och erfarenhet som finns, säger hon och efterlyser mer forskning inom äldreområdet, fler som utbildar sig inom vårdyrken, fler geriatriker och specialister på åldrandets sjukdomar, men också fler arkitekter som intresserar sig för hur man kan bygga för äldre, samhällsplanerare som förstår hur man ska strukturera samhället för alla och mycket mer.
– Vi står inför stora förändringar, slår Eva Eriksson.
Vad hoppas du kommer ut av det fokus som äldrepolitiken fått under pandemin?
– Att den diskussionen som kommit igång fortsätter. Jag hoppas också att man nu börjar titta på de stora kostnader som det handlar om – för det är klart att man har lovat väldigt mycket. Det måste ske samtal mellan Sveriges kommuner och regioner och regeringen: Är rimligt att 1/5 av kommunernas utgifter går till äldreomsorg? Jag hoppas att det blir en debatt om att förändringar och förbättringar kostar pengar, så vi inte hamnar i samma situation igen med stora brister.
Om du tittar på era medlemmar, vilka konsekvenser får ålderismen för dem?
– Det är väldigt kluvet och frustrerande att vara senior i ett samhälle där vi är fullt aktiva, men inte riktigt accepterade. Det är ålderismen.
Antalet äldre som jobbar ökar och de bidrar med sina insatser till BNP. Drygt 203 000 personer i åldern 65-74 år var sysselsatta under 2020, en ökning med nära 70 procent under de senaste tio åren visar statistik från SCB.
– Vi har en roll att spela nu för tiden. För 30 år sedan var det inte så, slår Eva Eriksson fast och anser att det är hög tid att debatten börjar föras på ett annat sätt.
SPF Seniorerna har runt 250 000 medlemmar i 26 distrikt och nästan 800 föreningar runt om i landet. Vilka signaler får du från era lokalföreningar? Vilka krav och önskemål har de till sina kommunpolitiker?
– Det allra viktigaste för våra medlemmar är att få vara med i processen. Seniorer har kompetens, erfarenhet, man har varit länge på arbetsmarken. Vi har kunskap som vi tycker att kommunerna ska till vara på.
Text: Fia Björklund
Foto: Tomas Södergren/SPF Seniorerna
