Vi lever i en tid av kulturkrig där det är vanligt att människor uppfinner sina egna fakta om verkligheten inte passar. Uttrycket ”det spelar ingen roll om det är sant, det är för jävligt ändå” speglar detta.
Bland konservativa har det blivit vanligt att kritisera ”woke”. Uttrycken växlar, ett tag var det ”cancel culture” och det varnades för att ”den liberala vänstern” försökte tysta obekväma röster. Men apropå obekväma saker så började ju sedan samma republikaner i USA som varit förbilder för många konservativa att själva förbjuda böcker till höger och vänster, så då blev det lite känsligt att tala om ”cancel culture”.
I det OS som just nu pågår i Paris är det för första gången lika många tävlande män som kvinnor. Det borde ses som ett stort framsteg – men det döljs av de helt uppfunna kontroverserna kring invigningen liksom av att de som kallar sig för ”gender criticals” menar att detta är ”woke” och att minst fyra tävlande kvinnor ”egentligen är män”.
Gender criticals ser transpersoner överallt och varnar för hur de anses utgöra ett hot mot kvinnor. En tävlande från Nederländerna är dömd för våldtäkt mot en minderårig – och borde därför egentligen inte få tävla i OS, men Nederländernas olympiska kommitté har valt att strunta i det.
Om det är en grupp som säger sig vilja värna om kvinnors och kvinnliga tävlandes säkerhet, har de kritiserat Nederländernas olympiska kommitté för detta? Nej, så klart inte. Det är samma sak som med ”cancel culture”, vad de säger att de står för är inte vad de står för. De är bara mot transpersoner.
Så till den grad att de lägger upp videoklipp med helt andra personer, eller från helt andra tävlingar, för att försöka ”bevisa” att vissa tävlande är transpersoner i någon slags dold konspiration för att förstöra och urholka ordet ”kvinna”.
Länge har det också rått motsättningar och splittring bland allt som de konservativa buntar ihop som ”den liberala vänstern”. (Ja, det är ett amerikanskt uttryck, och ibland används andra politiska etiketter i Sverige, men det spelar mindre roll.)
Förbluffande många feminister har låtit sig påverkas av debatten och argumenten. I korthet, är det inte ett problem för den feministiska kampen om begreppet ”kvinna” urholkas eller blir otydligt och upp till var och en?
Det syntes tydliga spår av detta i debatten om den nya könstillhörighetslagen under våren. I flera partier har kvinnoförbunden en avvikande uppfattning från sitt moderparti i frågan om vem som ska få räknas som transperson eller få samhällets erkännande och stöd.
Där finns en rädsla för att sådana förändringar ska urholka kampen mot könsförtrycket. Till exempel att det inte längre ska gå att tala om ”mäns våld mot kvinnor”, när det också finns problem med våld i nära relationer mellan personer av samma kön.
Den här motsättningen borde gå att överbrygga. I Aftonbladet Kultur skriver Signe Krantz, ordförande för Transsammans, att ”det går inte att identifiera sig ur ett förtryck”. Och i sitt inledningsanförande för en myndighetsgemensam seminariedag talade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) uttryckligen om detta, som NU skrev om.
Det är alls inget anspråkslöst förslag. För vissa liberaler känns det alltid lite kymigt att tala om människor i plural, då blir de ju ”grupper”. För personer längre till vänster är det lika tabu att erkänna den liberala individualismen. Ändå är politiken i allt väsentligt kompatibel, eftersom det är fråga om att bekämpa förtryck av människor.
