Liberalerna har svagt stöd i opinionen och går just nu igenom en uppslitande partiledarstrid. Nu krävs ökat klarspråk gentemot väljarna för att inte socialliberalismen ska bli irrelevant.
Vi ser hur snabbt det kan gå illa om förnuftets krafter inte lyckas göra sig relevanta för väljarna: USA leds nu av en omdömeslös opportunist och britterna har röstat för att lämna EU. Detta sker samtidigt som omvärlden är oroligare än på länge.
Politikerna måste förtjäna väljarnas respekt på nytt. Vägen dit är att börja tala klartext och att på allvar ta sig an de problem Sverige står inför. Här bör Liberalerna gå i spetsen.
Den partiledarstrid som nu förs tycks tyvärr ha motsatt effekt. Kandidaterna förskansar sig i invanda, trygga positioner.
Hittills har båda kandidaterna försäkrat att det inte finns några politiska skillnader dem emellan. Vad betyder det? Har Birgitta Ohlsson givit upp ståndpunkten att värnandet av den personliga integriteten är viktigare än FRA:s möjligheter att avslöja terrorister? Har Jan Björklund lämnat kravet på tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar? Tycker också Birgitta Ohlsson att SD ska bjudas in till partiledaröverläggningar? Har Jan Björklund ändrat sig om religiösa friskolor?
Det finns stora åsiktsskillnader mellan kandidaterna, men av någon anledning har båda valt att tona ner dem. Jag menar att det är fel. Resultatet blir att ingen av dem kommer att ha ett starkt mandat efter en voteringsseger, då de medvetet valt att dölja sina verkliga positioner under kampanjen.
Mitt tips till er som är landsmötesombud är att säkra att den partiledarkandidat ni lägger er röst på har mandat att driva en offensiv politik och presenterar en trovärdig väg framåt för att förverkliga den (om man inte redan bestämt sig att vara stödparti till S). Följande bör prioriteras:
1
Det krävs ett ökat liberalt självförtroende som gör det möjligt att slutgiltigt överge Decemberöverenskommelsen och framöver vara redo att föra samtal med alla partier. Varje sakförslag ska utvärderas utifrån dess eget värde: om det ökar friheten, stärker tryggheten eller förbättrar välfärden – inte utifrån vem som är avsändare.
Jag har läst om hur socialdemokraterna behandlade kommunisterna på 50-talet. Det är intressant. Stenhård konfrontation på arbetsplatserna för att hålla dem nere, men i riksdagen accepterade man deras stöd för att kunna regera. Det bör vara modellen för behandlingen av sd: hård konfrontation där man tycker olika, öppenhet att samverka där man tycker lika. Allianspartierna borde konstatera att de inte har sämre förutsättningar att regera än de rödgröna. Majoriteter för sakfrågor ska kunna sökas såväl vänsterut som högerut.
2
Vilken immigrationspolitik ska Liberalerna stå för?
Man drev på för en hårdare politik men alla markeringar nu handlar om att den bör bli mjukare igen. Om så är fallet; vad skall komma efter att perioden löpt ut för den tillfälligt skärpta lagstiftningen? Hur stort ansvar kan Sverige ta med bibehållen kvalitet i välfärden?
Liberalerna bör utforma en ny, offensiv internationell solidaritetspolitik. I en sådan bör ingå bland annat effektiv fattigdomsbekämpning, tullättnader gentemot EU för fattiga länder, fredsbyggande insatser och stärkta resurser till UNHCR. Sverige ska självfallet ta solidariskt ansvar efter förmåga. Fokus ska ligga på konventionsflyktingar och arbetskraftinvandring.
3
Integrationsfrågan måste återvinnas.
Den är en ödesfråga för Sverige. Liberalerna begick ett misstag genom att överge den av väljarna mest uppskattade integrationspolitiken. Den hade sin utgångspunkt i en förväntan att den som är ny i Sverige följer de lagar och föreskrifter, inte minst inom jämställdhetsområdet, som gäller i Sverige. För att ta del av försörjningsstöd ska det krävas motprestationer. Den som vill bli medborgare ska lära sig språket och förstå de rättigheter och skyldigheter som följer medborgarskapet. Det är en hållning vi bör hitta tillbaka till.
Liberalerna behöver en integrationspolitik som ställer tydliga krav på dem som kommer till Sverige, men också erbjuda vägar in till en riktig gemenskap.
4
Den ekonomiska politiken måste på nytt ges hög prioritet.
Traditionen från Bertil Ohlin får inte förfuskas. Svensk ekonomi är stabil för tillfället, men högkonjunkturer varar inte för evigt. Vårdar man inte de välståndsbyggande krafterna kommer vi inte att ha råd med satsningar på välfärd och social rättvisa.
Svenska företag behöver tydliga spelregler och kontinuitet från politiken. Att socialdemokraterna nu diskuterar omfattande förändringar för en rad företag inom vård och utbildning riskerar att få förödande konsekvenser. Liberalerna måste presentera och kommunicera en politik som skapar goda förutsättningar för svenska företag. Den långsiktiga konkurrenskraften behöver stärkas. Då behövs en politik som på allvar tar sig an frågor som tillväxt och produktivitet, valfrihet och företagandets villkor.
Hållbarhetsfrågor kan bli en huvudfråga i en liberal näringslivspolitik. Det finns många andra krafter än politik som formar framtiden och många av dem inger hopp. Med en teknikoptimistisk ansats finns oändligt mycket att göra. Med de utmaningar mänskligheten står inför är de hittillsvarande insatserna helt enkelt inte tillräckliga.
Partiet Liberalerna bärs upp av mycket idealism och så ska det vara. Men under partiets framgångstider har idealismen på ett konstruktivt sätt alltid förenats med realism. Bertil Ohlin talade inte bara om ”Det glömda Sverige”, han myntade också slagordet ”Det ska löna sig att arbeta”. Samma tradition följde Bengt Westerberg och Lars Leijonborg. Krav och rättigheter gick hand i hand.
Med en sådan balans kan liberalerna växa på nytt. Med en sådan balans ökar möjligheterna att spela en konstruktiv roll i den röra som nu råder inom svensk politik. Det är en sådan politik i balans, den med anspråk på att leda Liberalerna måste utveckla och tydliggöra innan valet 2018.
Nyamko Sabuni
f.d Integrations- och
Jämställdhetsminister
