Få personer har jobbat inom organisationen så länge som Ulrika Tellander. Nu slutar på Liberalerna Stockholm som förbundssekreterare och kanslichef och går vidare till en tjänst som ledningsstöd på Försäkringskassan. Hon lämnar efter sig ett stort tomrum.
Det var på hösten 1993 som Ulrika Tellander började på Liberala ungdomsförbundet Väst. Efter ett år, inklusive en valrörelse, begav hon sig till Stockholm för ett jobb som förbundsombudsman på förbundsexpeditionen. Hon minns datumet fortfarande, den 16 december 1994. De som jobbade då var Fredrik Malmberg, som var förbundsordförande, Åsa Härkegård, förbundssekreterare, och så hon, Oscar Wåglund Söderström och Katarina Lorenz som var förbundsombudsmän.
– Jag jobbade med utbildningar och medlemsvård. Alla var vi ute på skolor och alla försökte värva medlemmar. Vi for land och rike runt och det blev många nattåg, säger Ulrika Tellander.
Efter ett par år på LUF på Luntmakargatan i Stockholm började Ulrika Tellander på Stockholmsföreningen, det vill säga Folkpartiet i Stockholms stad som det hette då. I princip hela den liberala familjen delade lokaler på den tiden. Jan Björklund var föreningsordförande för Stockholms stad.
– Stockholmsföreningen knackade på min dörr och frågade om jag inte jag ville bli vuxen och börja jobba för partiet. I maj -97 började jag som började jag som ombudsman tillsammans med Ann- Katrin Åslund.
Några år senare var det dags för Ulrika Tellander att börja plugga, lite senare än de flesta andra som pluggar.
Eftersom hon redan var så involverad i partiet hjälpte hon till med valrörelser och annat som partiet behövde hjälp med. När hon var klar med studierna blev hon uppringd av dåvarande partisekreteraren Johan Jakobsson.
– Han undrade om jag ville bli vikarierande organisationschef på riksorganisationen och det tackade jag ja till.
Det här var 2004 och det skulle bli en omvälvande tid på riksorganisationen, både organisatoriskt i partiet och privat. Ulrika Tellander blev gravid med sin äldste son Leo och var mammaledig i sju månader. När hon kom tillbaka drog det ihop sig till valrörelse och vi är nu framme vid 2006.
– Det var en otroligt märklig valrörelsen -06 där alla tyckte vi var vinnare, men där det gick dåligt för partiet. Det var oerhört kluvet.
Det går inte att nämna valrörelsen 2006 utan att nämna dataintrångskandalen. När vi kommer in på ämnet är det som att en stor suck lägger sig över samtalet.
– Att smita ut bakvägen på sitt eget jobb är nog det sjukaste jag har gjort i hela mitt arbetsliv, säger hon och syftar på att det var journalister överallt på partiexpeditionen som ville titta runt och ställa frågor.
Efter 2006 och dataskandalen valde Jan Björklund att införa ett organisationsutskott under ledning av Olle Schmidt, för att jobba med partiet, partiets organisation och etiken i partiet. Det vill Ulrika Tellander lyfta fram som något positivt som kom ur det negativa och jobbiga.
Efter valrörelsen 2010 bestämde sig Ulrika Tellander för att sluta i partiet och gick till en tjänst på Studieförbundet Vuxenskolan. Längtan tillbaka var dock stark och redan till valet 2014 var hon tillbaka och roddade valcentralen och senare landsmötet.
En jobbig händelse hon minns, som ändå slutade bra, var när hon skulle arrangera ett landsmöte i riksdagen 2015.
Strax före sker terrorattentaten i Paris och säkerhetsaspekten skulle sätta käppar i hjulen för planeringen.
– Vi fick beskedet tre dagar innan att vi inte kunde vara på riksdagen. Att ha tre dagar på sig att hitta en ny lokal för ett helt landsmöte var i praktiken omöjligt. Riksdagen skulle komma att ändra sig och landsmötet kunde genomföras, fast med rigorösa säkerhetsåtgärder.
– En av anledningarna till att det inte blev revolt bland medlemmarna när det blev långa köer på grund av säkerhetskontroller, var att folk accepterade mer efter terrordådet.
Det var i maj 2016 som Ulrika Tellander började jobba på Stockholmsförbundets kansli. Där skulle hon senare bli kanslichef och förbundssekreterare. Det är den tjänsten som hon nu slutar från och med henne försvinner ett enormt organisatoriskt minne.
Hur ska partiet göra när en sådan person slutar?
– Man måste fortsätta våga höra av sig till oss som slutat, till exempel John Thornander, Berit Eriksson eller mig. Partiet behöver komma ihåg att många av oss som slutat bara är ett telefonsamtal bort.
Har du själv ringt personer som slutat?
– Jag har hållit kontakten och ringt till exempel Berit Eriksson och Birgitta Rydell när jag har behövt. Jag ringer många olika personer hela tiden, folk som varit med förr. Jag tror det är jätteviktigt.
Att jobba i ett politiskt parti liknar inte många andra jobb. Man jobbar till exempel med både hjärta och hjärna och det är något Ulrika Tellander lyfter fram som det bästa och det hon kommer att sakna.
– Att jobba för något jag tror på är bland det bästa med att jobba i ett parti. Partiets tro på människor och liberalers driv är fantastiskt.
Ulrika Tellander har en son, Leo, med funktionsnedsättning, men hon säger att det inte alls har varit något problem när det kommer till jobbet.
– Även om jag får dåligt samvete när jag ringer Försäkringskassan för 105:e gången eller går till logopeden för 63:e gången, ägnar tid åt att hitta rätt skola för Leo eller när skolskjutsen inte kommer, känner jag inte att det är ett problem. Då känner jag istället att det är bra att jag jobbar för ett parti som tycker att Leo ska få de bästa livschanserna.
De flexibla arbetstiderna har också hjälpt till att göra hennes vardag bättre.
Samtidigt måste man prioritera i livet och Ulrika Tellander har inte varit så aktiv i sin lokalförening som hon kanske hade velat.
– Jag har valt att lägga fler timmar på mitt jobb än det som står på anställningskontraktet, samtidigt har jag sagt till min lokalförening att jag tyvärr inte kan vara aktiv där också.
Vad är det roligaste med att jobba i ett politiskt parti?
– Det som är roligaste är när jag står på ett förbundsmöte, eller ett medlemsmöte, eller en kampanj, där man ser att våra medlemmar växer och får något mer med sig. Att vi har investerat i något så att de har vuxit och inte går därifrån och känner att de slösat bort alla timmar utan att de fått mer energi. Att de har nätverkat så de går hem och kan driva fler speciallärare i skolan eller ljus i tunnel för ökad jämställdhet. Det är det absolut bästa!
Sedan tillägger hon:
– Och när man genomfört ett riksmöte eller landsmöte. Känslan när man sitter på tåget hem toktrött och förmodligen sjuk två dagar senare, den är en enorm tillfredsställande.
Även om Ulrika Tellander varit chef har hon inte ryggat för de praktiska uppgifterna. Hon har roddat en valrörelse i hela Stockholms län med allt var det innebär och två dagar efter valet står hon i ösregn och monterar ner en valstuga.
– Det är självklart för mig att göra praktiska saker, som fixa med valstugan och köpa buntband. Politiken har ju opolitiska tjänstemän på alla nivåer som hjälper till, men partiet är ju bara vi. Vi har ju inga andra tjänstemän som plockar ner våra valstugor eller affischer. Det gör vi och våra medlemmar.
Avslutningsvis bjuder Ulrika Tellander på en rolig anekdot från valrörelsen 1998 i Stockholm.
När valstugorna kom såg ut som schweizerostar. De var gjorda av sekundärt virke och hade många kvisthål. Radio Stockholm hörde av sig och ville göra en intervju.
– Jag tog den och av någon anledning fann jag mig. De kommenterade hålen och då fick jag till det där med att de såg ut som schweizerostar. Det var bara att skratta åt det och ta på sig en extra fleecetröja när vi kampanjade.
Hanna Lager
