NU fyller 40 år den 22 september och Hanna Lager träffade grundaren och den första chefredaktören Lars Leijonborg för att parata om tidningen och varför den behövdes då och varför tidningen fortfarande behövs..
När vi ses i riksdagskaféet har jag med mig det första numret av NU. Lars Leijonborg bläddrar i det och han säger att han minns varje artikel i den tidningen. Sedan letar han fram en dikt av Per Ahlmark och säger att det blev ett korrekturfel i den.
– Han var mycket upprörd över det, säger Lars Leijonborg och skrattar åt minnet.
1982 gjorde Folkpartiet ett katastrofval och sex år i regeringen var till ända. Det var då, liksom nu, tämligen turbulent i partiet och när valutvärderingsgruppen, i media kallad haverikommissionen, med dåvarande partisekreteraren Lars Leijonborg i spetsen skulle föreslå förändringar, behövdes det konkreta och genomförbara förlag. Då kom en tidning upp på förslag. Den skulle kunna vara ett kitt i partiet och stimulera till idédebatt.
– Som vi såg det utnyttjade Socialdemokraterna och Centerpartiet presstödet för sina egna syften. De hade infört ett presstöd och sedan hade de egna lokala nyhetstidningar som utkom en gång i veckan. För att de skulle täckas in infördes den egendomliga formuleringen ”som en dagstidning räknas en tidning som utkommer minst en dag i veckan”. Det brukar man ju annars kalla en veckotidning. Då bubblade en idé om att vi skulle kunna göra samma sak.
Då kom en tidning upp på förslag. Den skulle kunna vara ett kitt i partiet och stimulera till idédebatt.
Lars Leijonborg
Reglerna för presstödet var då betydligt hårdare än vad de är nu. Bland annat krävdes 10 000 prenumeranter för att uppfylla kraven. För att uppfylla det lades det ner ett enormt arbete, bland annat med lokala prenumerationsombud i varje län. Tack vare dem och det stora arbete de och andra lade ner, klarade NU 10 000 prenumeranter första året och fick presstöd för ett år till.
– När jag gick hit funderade jag på om jag trodde att tidningen skulle överleva i 40 år och jag kan inte minnas att jag ens tänkte i det tidsperspektivet. Däremot gällde det ju att den skulle leva i ett år och inte stupa direkt. I och med att vi klarade detta så blev vi inte återbetalningsskyldiga det första året. Vi fick presstöd ett år till och då flög projektet.
Tidningen skulle ha en stor öppenhet utåt och man gjorde en poäng av att den inte skulle vara så strikt knuten till Folkpartiet.
– Liberalismen skulle stärkas och indirekt även Folkpartiet. Vi hade en känsla att det fanns goda liberaler utanför den partipolitiska fåran och vi hade ambitioner att ha prenumeranter utanför partiet. Ett tag fanns vi faktiskt på Pressbyrån, men efter ett tag upptäckte Pressbyrån att de inte sålde tillräckligt mycket för att det skulle vara lönsamt för dem, säger Lars Leijonborg.
En annan stor ambition med tidningen var att någon gång då och då vara först med en nyhet. De som jobbade i redaktionen hade goda kontakter med människor i både riksdag och regering och man trodde att det skulle vara tillräckligt. Dock blev det inte riktigt så.
– Jag tror att redaktionen var för liten för det.
Den som kan sin NU-historia vet att Lars Leijonborgs egen karriär var ganska så kort på tidningen. Han avgick som chefredaktör efter bara ett år, även om han kvarstod som ansvarig utgivare några år till. Anledningen till det var att han fått ett jobberbjudande som konsult.
– Historien var att jag hade slutat som partisekreterare och under tiden jag hade avgångsvederlag jobbade jag med att starta upp tidningen. Jag var alltså på väg bort, men jag kände mig ansvarig för projektet att jag stannade som VD och ansvarig utgivare ett bra tag till.
På redaktionen har vi alla nummer av NU inbundna år för år och jag har ägnat lite tid åt att bläddra i de tidiga årgångarna. Jag noterade en viss övervikt av utrikesmaterial. Lars Leijonborg förvånas lite över det och kan inte minnas att det varit någon uttalad strategi att skriva utrikesartiklar.
– Vi köpte in lite mer material på den tiden. Vår ambition var att ha örat mot marken och fundera över vad en genomsnittlig läsare ville ha i sin tidning. Då trodde vi väl att utrikes var intressant, gissar han.
En tanke när tidningen startades var att många liberaler var ofta förtjusta i att skriva och duktiga, så man räknade med att det skulle vara ett stort inflöde av texter. Till exempel finns sidoorganisationer med specialintressen, så som Silc, Svenskt internationellt liberalt center, där Leijonborg numera är ordförande. Texter från och om dem är fortfarande vanligt förekommande i NU. 
Folkpartiet var för 40 år sedan ett uträknat parti. Något måste göras och NU var en åtgärd, som lyckligtvis flög
efter mycket hårt arbete. 2022 gjorde Liberalerna ett ännu sämre val än 1982 och det finns väl en och annan som vill räkna ut partiet idag också.
– Situationen 1982 påminner mycket om situationen idag. NU skulle vara ett sammanhållande kitt i partiet och kan förhoppningsvis fortfarande fungera som det, avslutar Lars Leijonborg.
Hanna Lager
