De senaste sex åren har Sverige inte haft en rege-ring med en tydlig majoritet bakom sig i riksdagen. Eftersom alla större kursändringar kräver en rege-ring med ett stabilt underlag återvänder det politiska samtalet ständigt till vem-tar-vem, på bekostnad av viktiga sakfrågor.
Ett spår är att fundera över vilka partier som är nära varandra och därmed skulle kunna samarbeta. Statsvetaren Henrik Oscarsson fick nyligen stor uppmärksamhet för en tvådimensionell uppdelning, med ena axeln utifrån väljarnas åsikter om var partierna står på en höger-vänster-skala och den andra utifrån partiernas ståndpunkter från grön-alternativ-libertär till traditionalistisk-auktoritär-nationalistisk (GAL-TAN-skalan). Då hamnar till exempel Moderaterna långt till höger på väljarnas skala och någonstans i mitten på GAL-TAN-skalan.
Oscarssons analys missar att Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog ett stort kliv in mot mitten i den ekonomiska politiken. Utifrån ekonomisk politik och GAL-TAN-skalan blir S och M naturliga samarbetspartier. Problemet är att det finns mängder av tänkbara skalor för att kategorisera partier, som ger olika bilder av vilka partier som står nära varandra.
Det går att på olika sätt visualisera närhet mellan partier i fler dimensioner än två, men frågan är hur mycket man vinner på det. Samarbetsmöjligheterna beror inte bara, eller kanske ens främst, på hur nära varandra partierna står politiskt. I stället är kompromissvilja, personkemi, hur partierna tror att väljarna kommer att uppfatta samarbetet och mycket annat avgörande faktorer som knappast kan mätas och placeras in längs en skala.
Erfarenheterna från Finland och en del svenska kommuner är att nästan vilka partikombinationer som helst är tänkbara om viljan finns. Sverige skulle må bra av en regering som kan få igenom ett antal politiskt känsliga reformer. Vi borde lämna de tvådimensionella analyserna och vara öppna för de samarbeten som kan ge bäst långsiktigt resultat.
Det kan låta som att det skulle göra debatten ännu mer fokuserad på vem som regerar med vem i stället för sakfrågor. Men på sikt kan det i bästa fall leda till att medier och väljare ser att det inte går att låsa fast en konstellation förrän valet är avgjort. Då kan partiernas positioner bli mycket mer intressanta.
Andreas Bergström
