Nyheten att Joe Biden trots allt drar sig ur presidentvalet i USA i höst kom som en lättnad för många och som en chock för vissa. Kamal Harris är alls ingen ovan kandidat, även om framför allt republikanerna förstås gärna vill framställa henne så. Och de går inte sällan till nästan bisarra överdrifter för att försöka få till det.
En av attackerna gäller att hon, som inte har egna barn, inte kan förstå barnfamiljer eller ens ”have a stake in society” om hon inte fött egna barn. Att hon varit med och uppfostrat sin makes barn, ”räknas” inte.
Det är naturligtvis kodspråk riktat till starkt troende kvinnor, som ska känna lite av samma hat och förakt som trummades fram mot Hillary Rodham Clinton, trots att hon hade fött barn men ändå sågs som ”okvinnlig”. Det vill säga att de båda står för jämlikhet mellan könen – och har varit förkämpar för andra rättighetsfrågor, som hbtq-rättigheter.
Det besvärande är att så många av analytiker, expertkommentatorer och journalister faller in i samma nedlåtande jargong som Harris mest skrupulösa fiender.
Det är knappt 100 år sedan kvinnor kunde börja göra politisk karriär i världen. Knappt. I Sverige hade kvinnor precis fått rösträtt, under motstånd från högern. Det skulle dröja decennier innan vi började se en antydan att kvinnliga ledargestalter tolererades. Eleanor Roosevelt, hustrun till den amerikanske presidenten under andra världskriget som senare blev USA:s FN-delegat och avgörande för utformningen av FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, är ett tidigt exempel just från USA.
Men i vissa avseenden tycks det stå och stampa. Och med det skämmer många ut sig, som bjuds in att berätta vem Demokraternas av allt att döma nya presidentkandidat är. Till att börja med kallas hon alldeles för ofta vid förnamn, medan alla andra – män! – som är inblandade på den nivån nämns med efternamn och titel. Åtminstone efternamn.
För det andra finns det – av fullständigt outgrundlig anledning – bedömare som kallar vicepresidenten för ”oerfaren”. En helt absurd uppfattning, som dock inte verkar synas särskilt ofta.
Till att börja med är hon vicepresident. I fyra år har hon fullgjort det ämbetet. Och dessförinnan var hon senator från Kalifornien sedan 2017. Och innan dess var hon delstaten Kaliforniens ”Attorney general”, som också är en folkvald, politisk post.
Med andra ord, när hon utsågs till vicepresident hade hon en erfarenhet fullt jämförbar med Barack Obamas, när han kandiderade till president. Hon har avsevärt mer erfarenhet av politiska uppdrag på både delstats- och federal nivå, än flera andra presidenter genom tiderna. Inte minst större än Trump, som bara har sina fyra år som president, med flera riksrättsåtal dessutom.
Okej, den ”USA-kännare” som även dömde ut Abraham Lincoln och John Adams som ”oerfarna” kan komma undan på den här punkten, men övriga bör ställa sig frågan hur det kan komma sig att detta epitet vädras just när det gäller en kvinnlig presidentkandidats meriter.
