I kampen mot växande tvättberg går det ibland både fort och fel för en stressad familj i farten. Visst har det hänt att maken, som faktiskt tar störst ansvar för att familjen är hel och ren, förvandlat någon av mina favoritblusar till en storlek som skulle kräva en smärre förvandling av mig för att jag någonsin skulle kunna trä på mig plagget igen. Men hur det gick till och vem som bär ansvar för att dotterns iPhone ett par veckor före jul kördes i tvättmaskinen förblir en gåta. Den blev ren. Men död. Alla återupplivningsförsök misslyckades.
Att bli av med sin iPhone är förstås en personlig motgång för en fjortonåring idag. Och givetvis en tråkig utgift för plånboken i juletid. Eftersom tomten inte kom med någon ny telefon, blev jullovet ofrivilligt nedkopplat för dotterns del.
Mobiltelefoner har en stor plats i våra liv. I Frankrike har mobilförbud under lektionstid införts av moderne Macron. Från och med i höst är det även slutsurfat på rasterna för franska ungar upp till 15 år. I Sverige har frågan om mobilernas vara, eller icke-vara, i klassrummet blivit en symbolfråga som skiljer skolpolitikens ”mjuka” från de ”hårda”. Det är synd att det blivit så. För det här med lugn och ro och möjlighet att koncentrera sig i skolan är ingen detalj. Stress och dålig arbetsmiljö är för både elever och vuxna en brännande fråga. Många barn och unga känner en enorm press och otillräcklighet. Bloggaren Therese Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” står i bokhyllan i många flickrum och psykisk ohälsa bland unga är ett växande och allvarligt problem.
Regeringen vill inte förbjuda mobiler i skolan. Men däremot vill den minska antalet nationella prov på gymnasiet för att komma till rätta med bland annat stressen. Vi Liberaler har rätt när vi avfärdar förslaget. Men vi borde visa mer förståelse för att stress är ett reellt och smärtsamt problem i många ungas och föräldrars vardag. Svaret på frågan vad vi borde göra åt stressen är förmodligen att en bra skola, med bra lärare är det bästa receptet. Men tillgång till bra skolhälsovård och vuxna i skolan som samarbetar är också pusselbitar i en helhet.
Men åter till mobilens roll i sammanhanget. Jag har börjat säga mobilfrihet istället för mobilförbud. Smaka på orden. Att ha mobilfri tid handlar inte om att säga nej till framtiden. Det handlar istället om att bejaka att inlärning är krävande och förutsätter koncentration. Det är väl få som vill åka med en taxichaufför som skickar sms under körning, eller vill att tandläkaren uppdaterar Facebook medan hon lagar dina tänder? Nej, var sak har sin tid. Att datorer och smartphones ibland, eller till och med ofta, är utmärkta redskap är en helt annan sak.
Tänker tillbaka på jullovet. Lyxen för oss kvällspigga att få vända lite på dygnet och att hinna läsa böcker. Hann läsa ”Kunskapssynen och pedagogiken – om varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” av Magnus Henrekson med flera. Författarna förklarar så bra varför lärarutbildningen måste fokusera på förståelse för de mekanismer i hjärnan som gör att vi lär oss nya saker och att vi minns dessa och mycket annat klokt.
Nu har en ny termin börjat. Dottern har fått en ny iPhone. Tack och lov är vi uppkopplade igen. Men samtidigt är vi överens om att mobilfrihet i lagom doser trots allt inte är så dumt. Frågan är hur stor plats mobilerna ska ta i våra liv?
