Av en slump hittade jag i somras en gammal tidning med Bertil Ohlin på omslaget. Rubriken lyder ”Inflationen kan hejdas!”. Det är tidningen SE, från 1951 och Ohlin ska om ett år göra Folkpartiets bästa väl någonsin. Med nära tjugofem procent av väljarnas stöd skulle inte ens Westerberg-effekten kunde nå upp till Ohlin-orkanen.
Tidningen får en dock att tänka. Hur kom sig att under en tid i Sverige var det den liberala oppositionen som var den största utmanaren i stället för de konservativa, eller nu förtiden, nationalisterna?
Det går säkerligen inte att ge något definitivt svar. I alla fall inte som går att applicera på dagens förhållanden. Men det går att läsa vad Ohlin faktiskt både skrev och sa vid den här tiden. För i Dagens Nyheters mediearkiv finns allt bevarat.
Den 19 april 1949 kan man läsa på DN:s förstasida ”Bertil Ohlin 50år” vilket är ett personporträtt och en artikel om folkpartiledaren. Förvånande att läsa är underrubriken ”Alltid vänsterman”. Ohlin citeras säga:
”Jag har alltid, från början och utan undantag, känt mig som utpräglad vänsterman, vars politiska intresse gått ut på samhällets behov av omvandling.”
Alltid vänsterman alltså. Det här borde kanske inte vara så förvånande. Venstre i Danmark är det liberala partiet, likaså Venstre i Norge. När Folkpartiet bildades stod namnvalet mellan Borgerlig vänster och Folkpartiet. Som bekant valdes det senare. Men att rakt ut säga att det liberala partiet är vänster utan borgerligt förtecken hör inte till vanligheten. Ohlin däremot var ganska bestämd på den punkten.
I sitt tal om Liberalismens århundrade, vilket Ohlin höll inför firandet av Frisinnade landsföreningens 50-års jubileum 1950, säger han:
”Om vårt parti förblir troget sin art som demokratiskt, reformvänligt vänsterparti skall – därom är jag förvissad – framgång för våra strävanden i längden ej utebli. Men vi måste vara på det klara med att dagens motsättningar till ett regeringsparti med socialistiskt program och krav på maktmonopol ingalunda får leda till att Folkpartiet ger intryck av att gå upp i en diffus grå borgerlighet.”
Vid den här tiden är det liberala partiet som störst. Partiets politiska hållning är då utan tvekan åt den socialreformistiska vänstern, utan socialism och utan att bli en del av något borgerligt block. Var det bara något han sa lite högtidligt, för visst är politiken i praktiken samma block då som nu?
I Kungliga bibliotekets mediearkiv finns tv-sändningarna från de klassiska vasaparksduellerna där Tage Erlander och Bertil Ohlin möttes 1952 i vad som skulle bli en tradition, och kritiken från socialdemokratiskt håll, att en Folkparti-regering skulle luta sig mot högern, känns igen. Ohlin ger dock svar på tal med orden:
”Om Socialdemokraterna fortsätter tillbaka i valena, och Folkpartiet fortsätter framåt, så ska vi ingalunda tveka att påta oss regeringsansvaret. Jag tillhör inte dom som menar att man ska utesluta varken minoritetsregeringar om väljarutslaget har blivit tydligt eller samlingsregeringar. Det finns olika alternativ här men den aktuella frågan är att skapa trygghet i den svenska riksdagen för att man inte ska föra en socialistisk politik här i landet, utan en politik som bygger på liberal frihet.”
Notera när Ohlin säger minoritetsregering är det Folkpartiet enkom han tänker på. Samtidigt innehåller hans version av en samlingsregering både Socialdemokraterna och Högerpartiet.
Personligen vet jag inte hur mycket vägledning efterkrigstidens Folkparti med Ohlin kan ge oss idag. Epiteten borgerlig vänster har alltid tilltalat mig, precis som ordet frisinnad. Däremot har jag svårt att se framför mig beskrivningen som vänster för sig självt, då den idag inte kan uppfattas som någonting annat än socialismens arvtagare. Däremot är uppenbart är att paritet Liberalerna måste fundera mer på de här frågorna. För det finns en anledning varför vi kommit hit, och den berättelsen får aldrig bli mer hörsägen, än historia.
Willhelm Sundman
Örebro