ANALYS. Kriminalvården får ett sparbeting. De ska föreslår åtgärder för att minska dygnskostnaderna per intagen, trots att regeringen själv erkänner att siffrorna inte ser så dåliga ut som det först kan verka. Det framgår redan av direktiven till uppdraget.
Det är knappast en välkommen nyhet för regeringen att behöva lägga fram. Ulf Kristersson och de övriga partiledarna bakom Tidöavtalet har alla gjort ett stort nummer av att den tidigare regeringen med Socialdemokratiska och Miljöpartiet, som de gick till val på att besegra, skulle ha misskött kriminalpolitiken och varit för snåla för att kunna skjuta till tillräckligt med resurser.
Kostnaderna ökar i princip alltid i verksamheter som måste expandera. Inte minst när expansionen, som i Kriminalvårdens fall, innebär att stora investeringar måste göras. Det medger regeringen, som skriver:
”Denna expansion leder till ökade kostnader bland annat på grund av att nybyggda anstalter och häkten har högre hyreskostnader än befintliga.”
Samma problematik existerade ända sedan 1970-talet i försvarsmakten, där det inte var ovanligt att de återkommande regementsnedläggningarna efter varje försvarsbeslut drabbade just de regementen där man investerat i nya anläggningar de senaste åren. Då ökade ju driftskostnaderna per värnpliktig. Att det sen var ren kapitalförstöring att lägga ned där man nyss byggt nytt, ingick aldrig i finansdepartementets kalkyler.
Nu kommer knappast några anstalter att läggas ned. Men på samma sätt som man under decennier tärt på marginalerna i andra personalintensiva verksamheter – sjukvård och skola, för att nämna två områden – är det sannolikt att detta får konsevenser på sikt, trots att det inte ska få det enligt regeringens målsättning. Men det är svårt att åstadkomma.
Regeringen skriver också själva att detta är ett dilemma. Av uppdragets inledande formuleringar framgår mycket tydligt att i den första analysen av varför kostnadsbilden ser ut som den gör, att det delvis är faktorer som ligger långt utanför Kriminalvårdens möjligheter att påverka. I avsnittet Bakgrund skriver regeringen:
”Av Europarådets statistik framgår att svensk kriminalvård har bland de högsta dygnskostnaderna i Europa. Kriminalvården fick därför i regleringsbrevet för 2023 i uppdrag att utreda varför dygnskostnaden i anstalt och häkte är högre i Sverige än i andra jämförbara länder.”
Det uppdraget redovisades i december förra året, och då visade det sig att problemet är delvis överdrivet. I korhet beror det till stor del på vilka kostnader som räknas in, och om siffrorna räknas om för att vara jämförbara har Sverige plötsligt istället lägre kostnader än tre av fem länder.
Och till det ska sedan läggas att Sverige har högre sociala kostnader än de flesta jämförbara länder, även med ungefär lika höga sociala ambitioner. Det vet regeringen också:
”Det som framför allt gör att dygnskostnaden i Sverige är hög är att Sverige har högre sociala avgifter än övriga länder, vilket ger en relativt stor effekt i en personalintensiv verksamhet.”
Att regeringen, trots det svar som man medger urvattnar frågan ganska kraftigt, går vidare med krav på sparförslag, är egendomligt. I en något dunkel formulering skriver det ansvariga statsrådet, justitieminister Gunnar Strömmer, att det finns ett behov ”att fördjupa den komparativa analysen med ett bredare urval”, vilket låter som man underkänner svaret och kräver en ny redovisning, med tillägget att det nu ska åtföljas av konkreta sparförslag.
Uppdraget ska, enligt skrivelsen, redovisas den 26:e juni nästa år.
Ulf Schyldt
