Måndagen den 30:e september inleddes med ett stort symposium under rubriken ”Samling mot antisemitism”. Närvarade gjorde statsministern och flera andra ministrar, inbjudna forskare, samhällsdebattörer och experter. Trots det gavs ganska få konkreta råd, men desto större insikt i hur stort problemet börjar bli.
Det är tydligt att antisemitismen tagit ny fart efter 7:e oktober 2023. I sitt inledningstal slog Ulf Kristersson (M) fast att fem gånger så många brott med antisemitiska motiv polisanmäldes under 2023 jämfört med samma period 2022.
– Det räcker inte heller med vackra ord om nolltolerans, sa Kristersson.
Samtidigt är det tydligt att samhällets insitutioner brottas med frågorna utan att ha särskilt tydliga svar på vad som ska göras. Överintendenten på Forum för Levande historia, Petra Mårselius, berättade att lärare som konstaterar att de har att göra med växande antisemistism i sina klasser ofta vänder sig till dem och vill göra till exempel en ”hågkomstresa”, för att möta detta fast det inte alls är säkert att den resan har den avsedda effekten – och inte är avsedd att ha det.
Att motverka antisemitism och att minnas Förintelsen, är två olika syften som visserligen kan vara angränsande till varandra, men inte är utbytbara.
Flera av talarna var också inne på att unga människor som har en bristfällig kunskap om antisemitismens historia och uttryck, inte alltid ens är medvetna om att de delar budskap med antisemitiska undertoner eller sterotyper. Det kan också handla om ett nedärvt hat som är svårt för lärare i skolan att hantera konstruktivt. Eller bara att våga ta i konflikten.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) berättade en anekdot ur hennes egen skolgång, om hur lång tid det tog henne att förstå vad orsaken var till konflikten mellan två av hennes klasskamrater, varav en hade judisk bakgrund och en arabisk. Hon förstod inte varför han uttryckte sådant hat mot henne.
– Jag förstod aldrig då, men nu förstår jag. Han var fostrad in i detta, sa Brandberg.
Även statsministern nämnde hågkomstresor som en av flera åtgärder som regeringen ökat anslagen till, men han nämnde också att Forum för Levande historia fått ökade anslag och ett uppdrag att motverka antisemitismen på bredare front, bland annat utifrån materialet ”Om detta må ni berätta…”
Han betonade också att detta inte är ett problem som kan tigas ihjäl. ”Det har vi försökt”, sa han. Men då krävs förstås kännedom om problemets orsaker, såväl som vilka metoder som faktiskt fungerar. Detta finns inte idag, men är en av de saker som kan bli resutlatet av att arbetet nu växlas upp på många fronter. Kristersson nämnde också de olika sektorsövergripande arbetsgrupper som finns, inom regeringskansliet, för att undvika att frågorna hamnar ”mellan stolarna”.
Israel allt tydligare måltavla
Den tydliga ökningen av antisemitiska brott och spridning av hat och hot, efter 7:e oktober 2023 pekar dock på att här finns en stark aspekt som inte enbart handlar om eller bottnar i Förintelsen eller sekelgamla fördomar, utan drivs mer av vrede över situationen idag.
Journalisten Nathalie Rothschild var tydlig med att detta är något som förekommer mycket utbrett idag, vilket också bekräftades av Lisa Kaati, universitetslektor från Stockholms universitet som presenterade sig själv som ”expert på de mörka delarna av sociala medier”. Kaati påpekade också att mycket antisemistiska budskap sprids i internationella nätforum där miljontals besökare av olika nationaliteter möts. Det ligger långt bortanför den svenska skolans horisont idag.
– Vår mediekonsumtion stannar idag sällan vid nationens gränser, instämmde Rothschild.
Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, påpekade att det långt ifrån är första gången som den judiska folkgruppen sett hur andra begrepp kommit att bli en slags stand-in för hat mot judar. Idag är det Israel och inte minst Israels krigföring i Gaza som pekas ut, medan tidigare generationer kan ha skjutit in sig på begreppet ”sionism”, som ursprungligen stod för en rörelse som ville återge judarna en stat i mellanöstern men som efter 1948 kom att utmålas som en rörelse av israelisk imperialism.
Denna ständigt nya dräkt bidrar till att göra modern antisemitism svår att känna igen, menade Mattsson.
– Jag tror att många mycket väl känner igen antisemitism när den låter som i Nazityskland. Men antisemitismen efter 1945 och den samtida antisemitismen kan vara svåra att känna igen.
Han påpekade vidare att den inte enbart handlar om yttranden, slagord eller kräkniningar.
– Antisemitism handlar också om vad som inte får sägas, sa han med hänvisning bland annat till en nyutkommen rapport från Segerstedtinstitutet, som även berört frågan om den antisemistiska propagandans utveckling efter 7:e oktober 2023.
Senare under seminariet återkom detta, bland annat i frågeställningen hur lärare bör hantera situationen när det finns ett motstånd – ibland kanske mycket högljutt eller hotfullt – mot att ta upp antisemitism i undervisningen.
Louise Belenius, lärare och ansvarig för Vasa reals gymnasiums judiska profil, erkände att skolan var dålig på att bemöta den moderna antisemitismen som hämtar näring ur konflikten mellan Israel och Palestina.
– Vi behöver ha en kunskapsbank, sa hon. Vi har duckat för fakta, vi vågar inte alltid benämna saker.
– Hur hanterar man situationen att till exempel ha elever som påstår att Israel är en apartheidstat som nu också begår folkmord?, frågade moderatorn Sofia Nerbrand.
Även här menade Belenius att arbetet pågår, men att kunskapsbasen behövs för att kunna ifrågasätta de världsbilder och argument som eleverna ibland framför.
Mathan Shastin Ravid, kanslichef på Svenska kommittén mot antisemitism (SKA), var också inne på det spåret att det behövs bättre material för att stödja lärarna att ta diskussionen i klassrummet.
SKA, tillsammans med Forum för Levande historia, har tagit fram ett sådant material som redan laddats ned över 50 000 gånger. Men de har också konstaterat att det kan behöva uppdateras och hållas modernt. Och, precis som sin kollega Mårselius från Forum för Levande historia påpekade, framhöll han att lärarna måste känna till att detta material finns och använda sig av det, för att det ska få avsedd effekt.
Skolminister Lotta Edholm (L) var mycket tydlig med att det inte är acceptabelt att utesluta att centralt område i läroplanen från undervisningen för att det kan uppfattas som ”känsligt”. Hon erkände samtidigt självkritiskt att lärarutbildningen inte ger tillräckliga kunskaper för att kunna göra detta, vilket lärarstudenter ofta vittnat om.
– Men när det gäller värderingar är båda skollag och läroplaner väldigt tydliga. Skolan har ett demokratiskt uppdrag och ska ta den här diskussionen. I den bästa av världar kan skolan vara en stark barriär mot antisemitism. Men skolan kan också vara skadlig och ha motsatt roll, sa Edholm bland annat.
Nalin Baksis pregnanta fråga
Om de inbjudna deltagarna stundtals var något vaga med vilka medel som egentligen står till buds eller kan förväntas ha effekt mot den växande antisemitismen, så ställde den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten Nalin Baksi en mycket skarp fråga till panelen under det passet.
Hon noterade att en av åtgärderna efter 11:e septemberattentaten i USA 2001, “nine-eleven”, var att stödet till organisationer som på olika sätt företrädde den muslimska gruppen i Sverige ökat, vilket hon menade, olyckligtvis många gånger gått till radikala islamistiska organisationer eller företrädare.
Hon menade vidare att dessa i många fall – vilket också uppmärksammats vid ett antal tillfällen – använt offentliga medel till att bjuda in radikala, antisemitiska talare till ungdomsläger eller liknande. Det är alltså inte nödvändigtvis ett ”arv från föräldrarna” som bidragit till antisemitismen, sa hon med udden riktad mot flera av talarna, från statsminister Kristersson och framåt, som pekat ut detta som en orsak.
Frågan om dessa bidrag bollades till både justitieminister Gunnar Strömmer (M) och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), som började svara samtidigt. De var båda inne på att dessa bidrag måste stoppas, och att detta till viss del redan sker, bland annat genom översynen av hur medel inom folkbildningen används och att statsbidrag ska förenas med demokratikrav.
Blottat problem
Även om symposiet inte kunde resultera i en konkret åtgärdslista, var det tydligt att det finns en växande medvetenhet hos de berörda institutionerna och organisationerna om att antisemitismen är ett stort problem som växer i undervegetationen i social medier och nätforum, lika väl som i källare och mötesrum där radikala och extremistiska element möts.
Till stor del saknas här meningsfulla och effektiva åtgärder. Samhället är begränsat till att kunna agera inom vissa ramar, bland annat skolan, där det är en stor uppgift att rusta lärare med kunskaper och metoder. Men även detta är som sagt begränsat. Det når inte ned i de mörka kanaler som Lisa Kaati talade om. Och när moderatorn Sofia Nerbrand ställde en fråga om förbudet mot förintelseförenkade, var det som att panelen under det dåvarande passet drog efter andan.
Flera slog också fast den grundläggande målkonflikten här, från Kristersson och framåt. Yttrandefriheten får inte bli en ursäkt för spridnig av extremistiska budskap.
– Det är inte legitimt att sprida antisemitism här (i Sverige), sa Ulf Kristersson.
Det föll på justitieminister Gunnar Strömmer att försöka redogöra för hur regeringen ser på avvägningen mellan dessa båda intressen, vilket i och för sig var en mycket välkommen redogörelse, men också tydligt demonstrerade varför domstolar inte är den gångbara vägen framåt i kampen mot antisemitism, utan bara ett av flera nödvändiga medel.
– Det vore inte så dumt om vi fick se fler rättsliga prövningar också på det här området. Det skulle bidra till den långsiktiga normbildingen, sa Strömmer bland annat.
Ulf Schyldt
