Vårt parti har åter gjort ett av sina svagaste val någonsin. Nu minsta stödben i Alliansen. Är det här rentav den normala nivå vi har att vänja oss vid?
Tidigare har vi kunnat skylla på att alla (?) partier framstår som liberala och att utrymmet för det ursprungligt liberala partiet därför blivit mindre. Det är betydligt svårare att beskriva årets val på det sättet. Trots det blev det inte ett dugg bättre.
Jag vill inte påstå att det funnits ett direkt samband med att Folkpartiet gått fram 1985 och 2002, när det gått särskilt dåligt för Moderaterna. Men, när Moderaterna åter dippar rejält, så är effekten i alla fall en annan. Och detta trots att moderata väljare ofta anger just vårt parti som näst bästa alternativ.
Jag tror inte heller på den gamla klyschan att väljarna inte förstår vad vi står för. De förstår tvärtom mycket väl och lägger därför sin röst på något annat. Och det gäller också i grunden djupt liberalt sinnade människor.
Det är ju mycket lättare att förlora sina trogna än att vinna andra, helt nya väljargrupper. Och partiet har den gångna mandatperioden gjort väldigt många trogna djupt besvikna. Också många valarbetare. Det gäller särskilt oförmågan att stå upp när det blåst kallt kring flyktingpolitiken och därefter kring de ensamkommande.
Taktiskt rätt? Nja, det är väl uppenbart att de två partier som stått upprätt också är de som gått fram starkast sedan valet 2014. Varför gav vi dem denna roll?
Bland våra traditionella medlemmar och väljare runt om i landet, inte minst utanför de större städerna, finns just de människor som enskilt eller genom frivilligorganisationer ställer upp också rent handgripligt för människor som behöver stöd. De gjorde det också 2015. Många av dem har känt sig djupt svikna av det parti som alltid varit det naturliga att lägga sin röst på. Och, den som har svikits är ofta mycket svårare att vinna åter.
Vårt parti har i allt högre grad profilerat sig som ett nischparti för en urban ”modern” livsstil. Skillnaden mellan antalet röster i kommunval och riksdagsval på många håll ute i landet tyder inte på att särskilt många människor där känt sig särskilt berörda. Valresultatet i större städer tyder dessutom på att urbana människor väljer parti på fler grunder än denna.
Partiets rötter låg i en på många sätt kulturellt väldigt olika blandning av social bakgrund. I de större städerna var det ofta ganska välbeställda grupper medan det i resten av landet var vad man kallade småfolk. Det man i Västerbotten utanför staden Umeå kallade Västerbottensfrisinnet. En starkt folkrörelseförankrad socialt ansvarstagande liberalism.
Under de år partiet var delat i två, fick stadsliberalerna ungefär lika svagt väljarstöd som vårt parti i dag. De frisinnade – inte att förväxla med frikyrkliga, vilka är något annat om än också till dels en del av frisinnet – var alltid flera gånger starkare. Nu är partiet nere på stadsliberalernas nivåer. Som av en händelse består vår riksdagsgrupp numera i stort bara av företrädare från landets större städer.
Men, om nu väljarna sviker oss utanför de större städerna, kanske vi inte ska nöja oss med det utan fråga oss vad partiet gjort för att svikas på detta sätt. Kanske skulle man lyssna på de kommunala företrädare partiet har i många mindre kommuner, där väljarna fortfarande känner större, ibland mycket större, förtroende för oss lokalt än på riksplanet?
Partiet har vällovligt tagit upp förorternas utanförskap. Det är ju något som får daglig medial uppmärksamhet i våra riksmedia, som ju verkar bara några kilometer bort från förorterna. Liksom rikspolitiken.
Men, det allt starkare utanförskap som allt fler människor upplever utanför de stora städerna har vuxit under minst lika lång tid. En långt viktigare orsak till att människor vänder sig bort från de traditionella partierna – som ses som både ansvariga för en samhällsutveckling som lämnar människor vid sidan och dessutom saknar vilja att vända denna – än att på arrogant 08-vis skylla på främlingsfientlighet.
Lennart Rohdin
F.d. riksdagsledamot (FP)
