ANALYS. Presentationen av propositionen som ska ge Sverige ett nytt försvarsbeslut, som hölls på tisdagen, visar att vinden till slut börjat blåsa tydligt i riktning mot ett rejält återuppbyggt försvar som faktiskt kan möta dagens hotbild. Men vi är fortfarande inte riktigt där.
Det är nästan omöjligt att inte dra paralleller till försvarsbeslutet 1925, inte bara på grund av att det fattades för snart 100 år sedan. Det var ett av de största nedrustningsbesluten i svensk försvarspolitisk historia. Socialdemokrater och Frisinnade gick ihop om att starkt banta – men också om att förnya – det försvar som vuxit under första världskriget.
Stridsfrågorna var andra då, men likheterna finns trots det.
Det försvarsbeslutet har kommit att avhånas och smutskastas av konservativa debattörer, som dock gärna förtiger att alternativet hade varit ett försvar som backat in i framtiden, utan annat än mycket lite experimentell erfarenhet av flyg eller pansarfordon, som haft en orimligt stor andel ridande kavalleriförband och där flottan förblivit fixerad vid sina redan omoderna pansarfartyg.
Det är omöjligt att tänka sig dagens försvarsproposition utan försvarsbeslutet 1925. Det som i praktiken sen hände – och som förutskickades av beslutet 1925 – var ett beslut om återtagande av förmåga 1936, som delvis upphävde det tidigare beslutet i fråga om att dra ned på antal regementen. Ja, det kunde ha kommit tidigare, men det var ändå mer rimligt att dra ned för att ge plats åt förnyelse, än att hålla fast vid första världskrigets inriktning och utrustning i så hög utsträckning som möjligt.
Anna Starbrink framhöll vid presskonferensen att väldigt mycket i det försvarsbeslut som ska tas nu, har drivits av Liberalerna under lång tid. Dåvarande Folkpartiet intog den ställningen tidigare än något annat parti – och hånades ibland för det.
Ja, ibland var det också i strid med försvarsmaktens lednings syn på saken, till exempel vad gällde behovet av permanenta förband på Gotland. Där var försvarsledningen emot, tills de plötsligt inte längre var det – och det också brådskade att få de förbanden på plats så snart som bara möjligt.
Anna Starbrink framhöll vid presskonferensen att väldigt mycket i det försvarsbeslut som ska tas nu, har drivits av Liberalerna under lång tid. Dåvarande Folkpartiet intog den ställningen tidigare än något annat parti – och hånades ibland för det.
Vid flera tidpunkter i historien, inte minst 1925, har det funnits en tydlig och svårlöst konflikt mellan behovet av modernisering av stridskrafterna och mellan att satsa på att vidmakthålla, eller som nu bygga ut, numerären.
Så är det nu. Att öva mer, sätta upp de nya förband som behövs, samtidigt som målet är att förbättra försvarets institutionella infrastruktur, personalens villkor och utbildningsförhållandena riskerar att tränga undan den nödvändiga förnyelsen.
En del frågor som rests av kriget i Ukraina besvaras i någon mån här. Sverige ska satsa särskilt på att bygga ut luftvärnet, som visat sin enorma betydelse såväl för att skydda förband på slagfältet, vital infrastruktur samt försöka stoppa Rysslands brutala och olagliga bombningar av civilbefolkningen.
Sverige är i dagsläget egentligen inte kapabelt till något av detta, men med tidigare beslut på väg att åtminstone kunna skydda stridskrafter på marken hjälpligt. Utbyggnaden av luftvärnets kapacitet på alla nivåer är både en rimlig och nödvändig prioritering.
Men det är inte den enda slutsatsen som behöver dras. Logistik och ledningsförband är också grovt underdimensionerade i Sverige. Det gäller inte minst signal-truppslaget, som ska hantera både kommunikation och stöd för ledning av verksamheten, telekrigföring samt en massa av de nya sensorer som det moderna kriget är beroende av information ifrån.
Flygvapnet och marinen har varslats om att de kommer att få nya flygplan och helikoptrar, respektive fartyg. Men de är också beroende av baser att operera från och kunna tanka, ladda sina vapen med mera. Basförband är en mycket trång sektor, för att utrycka sig milt.
För framkomlighet och förbindelser, särskilt i ett glesbefolkat land med många vattendrag, skulle det behövas många fler ingenjörsförband. De behövs också för att kunna röja minor effektivt. Minkrigföringen har också vuxit i betydelse, visar erfarenheter från Ukraina.
Det är några axplock av återstående områden där mer behöver göras.
Här, som tidigare, finns det risker för att målkonflikter leder till suboptimala avvägningar och kontraproduktiva beslut. För att ta ett exempel: Det tycks lite som om försvarspropositionens grundinställning är att bara vi bygger ut luftvärnet som skydd mot drönare och kryssningsrobotar, kan vi sedan lugnt fortsätta att uppträda som vi alltid gjort på marken.
Det kan vara så att det finns fler slutsatser som inte kan sägas öppet här, men utan att andra nödvändiga åtgärder vidtas så förefaller det inte som en balanserad återtagning och förnyelse, utan en pliktskyldig eftergift åt ett alltför uppenbart behov av luftskydd med fokus på ”business as usual” i övrigt. Vi har sett det förr.
1925 ville Armén och Marinen behålla så mycket som möjligt av det som hade utgjort styrkor under tidigare krig, men där yngre officerare redan kunde peka på deras sjunkande betydelse för kommande krig. 1925 hade Sverige inget modernt kustartilleri, men vi höll förband som skulle bemanna artilleribefästningar som byggts upp under 1800-talet. Armén ville som sagt hellre behålla sex, sju ridande förband i krigsorganisationen och ställde sig avvisande till nymodigheter som pansarförband och flyg. Ubåtar var en sidoverksamhet som det var lite fult att ägna sig åt. Och så vidare.
Den fällan kan vi vara på väg att fastna i igen. Och risken finns att det uppstår en slags ohelig allians av utvecklingsmotståndare tillsammans med de partier vars företrädare ofta och gärna vill föreslå uppsättandet av nya regementen på olika platser i landet.
En liberal kärnuppgift bör därför återigen, liksom under många tidigare generationer av försvarspolitiker, vara att tvinga fram en bättre balanserad utveckling. Annars slutar det med att Liberalerna måste ta tillbaka slogan ”smalare men vassare”. Det vore synd, när möjligheten finns att säkra att vi bygger upp rätt försvar från början.
Det positiva här, är att det nu ser ut som det finns en genuint stark uppslutning bakom det nya försvarsbeslutet. Det finns ett konstruktivt samtalsklimat mellan partierna. Och tydligen har insikten om försvarets väsentliga roll för det öppna samhällets fortbestånd även nått Finansdepartementet, som denna gång inte ”nallat av kakan” redan innan den satts på bordet.
Det ser ut som resurserna börjar närma sig ambitionsnivån. Det finns förutsättningar att bygga något riktigt bra här, men det kräver fortsatt stränghet och tydlighet.
Ulf Schyldt