Vad utmärker socialliberalismen? Vad är dess unika kärna? Bengt Westerberg och Lars Leijonborg närmar sig begreppet från delvis skilda utgångspunkter.
– På 80-talet drev vi en gång en kampanj på temat ”Sverige behöver både företag och dagis”. Det sammanfattar ganska bra vad det handlar om: en kombination av marknadsekonomi med fri företagsamhet och en väl fungerande välfärdsstat. Det är framförallt tron på välfärdsstaten, en skattefinansierad generell välfärdspolitik, som skiljer socialliberalismen från flera andra liberala inriktningar, inte minst nyliberalismen. Välfärdspolitiken är viktig för att åstadkomma en rättvis fördelning. Och jag skulle också vilja betrakta en politik för kulturell mångfald som ett viktigt inslag i den politiken, berättar Bengt Westerberg.
Lars Leijonborg lyfter fram förutsättningarna för varje människas utveckling och hänvisar till liberalen Ralf Dahrendorfs tankar.
– ”Livschanser” var ett ord vi blev inspirerade av på 1970-talet. Det kom från den tyske liberalen Ralf Dahrendorf, som utvecklade begreppet på ett intelligent och spännande sätt i en bok, som vi läste flitigt.
Att Dahrenforfs tankar har haft stor personlig betydelse för Lars Leijonborg blir tydligt när han fortsätter sitt resonemang.
– Den var ett socialliberalt credo. Där pläderade han för stor individuell valfrihet, men betonade att om den inte bara skulle gälla ett privilegierat fåtal måste det finnas sammanhang och system, till exempel ett demokratiskt samhälle, som utjämnar förutsättningar.
– För mig lät det så uppenbart rimligt och eftersträvansvärt att jag aldrig har känt dragning till någon annan ideologi. Det har känts bra att ha ett starkt ideologiskt fundament. Men man ska inte inbilla sig att ett sådant fundament ger entydiga svar på den miljon avvägningar och målkonflikter som politiken måste hantera.
Har begreppet socialliberalism förändrat innebörd och karaktär över tid?
– Som alla sådana här begrepp kan de ges olika innebörd av olika personer. Men socialliberalism i den mening jag lägger i begreppet har funnits under mer än hundra år, säger Bengt Westerberg.
Lars Leijonborg är inne på samma linje som Bengt Westerberg och menar likt honom att socialliberalismens kärna varit detsamma men poängterar att den praktiska politiken samtidigt tenderar att påverka begreppets innebörd och tillämpning.
– Fundamentet förändras knappast, men det ska tillämpas på nya verkligheter. Vad händer med livschanserna om klimatrelaterade miljökatastrofer förstör möjligheterna till mänskligt liv? Varken den frågan eller den om artificiell intelligens var aktuella på John Stuart Mills tid, men idag måste vi formulera hållningar också i dem. Långtgående åtgärder för att minska klimatpåverkan bör också vara socialliberalism.
– En frågeställning vi genom årtiondena haft en tendens att sopa under mattan är ideologins geografiska avgränsning. I teorin är alla människor lika mycket värda, oavsett var de fötts, men det socialliberala reformprojektet har i hög grad varit knutet till nationalstaten. ”Vår solidaritet får inte göra halt vid nationsgränsen” har jag sagt tusentals gånger, men det många insett nu är att om den solidariteten inkluderar fri invandring fungerar inte det tillsammans med våra socialliberala välfärdsambitioner. Exakt samma problematik brottas för övrigt Arbetarrörelsen med. De sjunger ”Internationalen” men ”Folkhemmet” handlade om Sverige.
Bengt Westerberg och Lars Leijonborg kom båda att lägga om partiets kurs under sin tid som partiledare. Vilka inslag i partiets politik tycker de var typiskt socialliberala under deras egen tid som partiledare?
– Alla. Jag tycker det skulle vara konstigt att säga ”som socialliberaler skulle vi inte vilja ge FRA den här avlyssningsmöjligheten men eftersom vi fruktar terrorism blir vi liberaler och tillåter den.” Det är inte socialliberalt att ta lätt på terrorism. Det finns som sagt massor av avvägningar, men hävdar man att man utgår från ett socialliberalt fundament blir ju de avvägningar man gör definitionsmässigt socialliberala, säger Lars Leijonborg och fortsätter.
– När det sägs att jag förändrade Folkpartiet bort från socialliberalism till mer av kravliberalism menar jag att det är okunnigt och ohistoriskt. Kravlöshet är inte socialliberalism. Ett inslag av krav är nödvändigt för att få människor att anstränga sig och värna våra välfärdssystem mot överutnyttjande. ”Att ställa krav är att bry sig”. Och sedan ska vi i Dahrendorfs anda se till att människor har goda möjligheter att klara kraven.
Bengt Westerberg betonar kombinationen av en näringslivsfrämjande politik och en livskraftig välfärdsstat.
– Vi ville ha goda villkor för företag och entreprenörer. Därför förde vi en hård kamp mot de socialdemokratiska löntagarfonderna. De var ett hot mot det fria näringslivet. Vi slog vakt om den generella välfärdspolitiken. Därför gjorde vi upp med Socialdemokraterna om en skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter, men samtidigt med ett bibehållet skatteuttag för att kunna betala för välfärden.
– I regeringen 1991-94 såg vi till att välfärdspolitiken förstärktes med bland annat med personlig assistans, husläkare, lag om att kommunerna måste tillhandahålla förskola och förbättringar av demensvården (eget rum). Samtidigt medverkade vi till ökad valfrihet i välfärden. Jämställdhetspolitiken förstärktes också med bland annat den första pappamånaden.
– Det var socialliberalt därför att vi slapp löntagarfonder, fick en skattereform som gjorde att det mer lönsamt att arbeta, studera och skapa företag, behöll ett skatteuttag som gjorde det möjligt att satsa på en generell välfärdspolitik och införde valfrihet i välfärden. Om högern hade fått bestämma hade det blivit mindre välfärd, om vänstern fått bestämma sämre företagarvillkor och mindre valfrihet.
I media beskrivs Liberalerna som ett kluvet parti. De interna debatterna förklaras som strider mellan socialliberaler och andra liberaler. Bengt Westerberg och Lars Leijonborg väljer båda att tona ner den konfliktlinjen.
– Jag har i dag för liten kontakt med partilandet för att kunna bedöma det. Men visst har jag hört enstaka röster som, med mina värderingsmässiga utgångspunkter, inte låter särskilt socialliberala, som till exempel vill avskaffa barnbidragen och på sikt sannolikt den generella välfärdspolitiken. Men vid de – ganska få ska erkännas – besök jag har gjort i lokala partiföreningar känner jag en stark uppslutning bakom socialliberalismen, säger Bengt Westerberg.
– Det finns många konfliktlinjer i mitt gamla parti men just den känns väldigt konstruerad. Tack och lov har vi olika bakgrunder och därmed skilda intresseinriktningar, och visst kan den som varit småföretagare, kommit in i riksdagen och hamnat i Skatteutskottet lägga all möda på att reformera 3:12-reglerna, men att hon eller han därför skulle tycka att assistans till funktionshindrade är ointressant, det är inte min erfarenhet. Bertil Ohlin var professor i nationalekonomi men formulerade begreppet ”Det glömda Sverige”. Företag och förskolor förutsätter varandra. Inser man inte det är man knappast aktiv i Liberalerna, menar Lars Leijonborg.
– Det är trångt i politiken, alltid bara hundra procent att dela på. Jag vill ändå tro att det finns både utrymme för och behov av ett socialliberalt parti. Säkert är det bara en minoritet som är beredda att stödja en kombination av höga skatter för att finansiera en bra välfärd, valfrihet i välfärden, personlig assistans för personer med svåra funktionsnedsättningar, en kulturpolitik för mångfald och individualisering av föräldraförsäkringen, för att knyta an till några av de frågor som jag har varit inne på. Men jag vill tro att den minoriteten är tillräckligt stor för att vara representerad i riksdagen. Det är den jag menar att Liberalerna måste sikta in sig på att företräda, avslutar Bengt Westerberg.
Text Ylva Westlund
