I höst är det 30 år sedan det svenska folket röstade för ett medlemskap i EU.
Det var slutet på en dramatisk höst. Bildt-regeringen förlorade valet och hösten fördunklades av förlisningen av Estonia, vars personliga tragedier påverkade hela vårt land.
Själv hade jag förlorat min riksdagsplats, men gladdes att få kampanja för ett svenskt närmande till Europa. Att få stå sida vid sida i höstkylan med trätosystrar och -bröder från socialdemokraterna gav ytterligare kraft och stöd i argumentationen. Detta behövdes i ett alltmer polariserat och oresonligt debattklimat.
På ett seminarium i Lund den 13 november på dagen 30 år efteråt, gavs möjlighet att minnas och påminnas. Huvudtalare var Allan Larsson, tidigare finansminister (S), som gav sin bild av Sveriges krångliga väg till folkomröstningen.
Att socialdemokraterna med Ingvar Carlsson i spetsen, mångårig statsminister, skulle ha undanhållit en bredare och väl förankrad diskussion om ett svenskt medlemskap, förnekade Allan Larsson. Han hänvisade till sin egen roll och Ingvar Carlssons detaljerade redogörelser i sina memoarer. Det finns forskning som ger de båda rätt, men samtidigt vet vi att det fanns kritik inom arbetarrörelsen att beslutet hastades fram.
Att Ingvar Carlsson själv förtjänar att omnämnas för sitt ledarskap inför folkomröstningen råder det ingen tvekan om. Han förstod efter murens fall vikten av att Sverige tog steget in i Europa, men han kände också svenskarnas tveksamhet, särskilt de egna väljarnas.
Carl Bildt önskade att folkomröstningen skulle äga rum våren 1994, alltså före valet, men Ingvar Carlsson sade nej och fick stöd av Bengt Westerberg. Det hade varit svårare att få socialdemokrater att ställa upp vid sidan av en moderat statsminister.
Likadant gjorde Ingvar Carlsson en riktig bedömning att efter valet avvisa Bengt Westerbergs propå om en blocköverskridande regering. Att få med de många tveksamma socialdemokraterna att rösta ja, om partiet just slutit en uppgörelse med FP, riskerade skada S-mobiliseringen.
Folkpartiet var tidigt ute med att föreslå medlemskap. Bertil Ohlin värnade förvisso det nordiska samarbetet, men en sann Europavän var han. Sven Wedén är den FP-ledare som varit tydligast med att Sverige aktivt skulle delta i formandet av det nya Europa.
En annan som måste nämnas är Hadar Cars, FP:s förste EU-parlamentariker. Redan på tidigt 60-tal förordade Hadar, då ordförande i Liberala studentförbundet, ett medlemskap, och han uttryckte stark kritik mot den svenska självgodheten.
Redan någon vecka efter murens fall 1989 öppnande Bengt Westerberg för ett svenskt medlemskap utan några förbehåll.
Men den viktigaste personen av alla för att Sverige blev medlem är Marit Paulsen. Hennes insats under hela kampanjen går inte att överdriva.
Några extra procent på Ja-sidan, kan säkert tillskrivas Marit.
Gå gärna in på SVT Play och se den avslutande Tv-debatten för att förstå Marits betydelse. Att hon sedan blev Sveriges populäraste EU-parlamentariker (FP) är ju vi som var med extra glada åt.
För vårt parti var Carl B Hamilton en mycket viktig opinionsbildare. Han gav oss andra goda argument, som gjorde att vi orkade hålla ut in i det sista.
Låt oss inte glömma att det var endast 295 000 röster som skiljde.
Göran Persson (S), tidigare statsminister, lär ha beskrivit stämningsläget dagarna före och efter valdagen så här: ”på fredagen försprång för Nej, lördagen helt jämnt, valdagen en seger för Ja, måndagen åter Nej.
”Håll-truten- holmgången” i radion dagen efter valet mellan Carl Bildt och Per Gahrton ger en bild av det delade Sverige.
När vi nu minns tillbaka har vi liberaler all anledning att vara stolta över vår historia. Vi har aldrig vänt Europa ryggen. Vi har varit beredda att ta vårt fulla ansvar. Då som nu!
När 40-årsdagen firas 2034 hoppas jag att vårt land äntligen är en fullvärdig medlem i EU, att vi också har den gemensamma valutan.
Olle Schmidt
Aktiv i Liberalerna i Malmö och Skåne. Tidigare bland annat europaparlamentariker, ledamot i partistyrelsen och ordförande i L:s valberedning.
