På söndag är det första advent. Nedräkningen till julafton börjar. Jag är, liksom många andra, konservativ med att sätta upp julsaker innan detta startskott. Men på söndag börjar racet, då är det fri lejd på tomtar, trekantsljusstakar, mandariner och julstjärnor. Mitt hem ska explodera i röda kulor och glitter.
Jag gillar att jula innan jul. För inte långt efter juldagen är jag i allmänhet rätt trött på julmat, hyacinter och gran. Då gäller det att klämma ut så mycket som möjligt innan dess. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”, som man säger.
Ja, denna gran som ska tas in och kläs dagen innan julafton och som börjar barra dagen efter. Eller i alla fall lagom till annandagen. Det är ändå ett spännande liv för en gran. Så många år av tillväxt för ett ögonblick av flärd. ”Nu är glada julen slut, slut, slut, nu ska julegranen ut, ut, ut. Men till nästa år igen kommer han, vår gamla vän, ty det har han lovat.”
Mina gamla vänner ligger i en stor hög i trädgården. Jag ser dem när jag sätter upp julstjärnan i fönstret. En röd i papp, inhandlad på Indiska för oherrans många år sedan. Den håller fortfarande, spetsarna slokar lite när man tar upp den, men det går snabbt att pressa till.
Att packa upp alla dessa saker som sparats genom åren är nostalgi. Det blir ju en hel del. Vartenda försök att rensa eller modernisera slås snabbt ned av make och barn. Det ska vara som det alltid har varit.
De – pyntet och sakerna – hör till, hur slitna och blekta de än börjar bli. Det är en tröstande tanke att de numera (nästan) vuxna barnen ändå gillar en smula skavt, med tanke på att man själv börjar bli lite grå och stel. Inte så att det är någon fara, jag kan fortfarande klättra upp på en stol för att sätta upp grangirlangen med ljus i. Att däremot krypa runt på golvet för att sopa upp glöggrussin och mandel som spillts är värre. Det tar emot. Tur att man har hund (skojar bara – ge inte russin till hunden, det är farligt. Jag vet, det behövs inga rasande mejl till redaktionen.).
Nu ska jag rota rätt på adventsljusstaken och förbereda den med fyra nyligen inhandlade ljus. Det är en säker stake i metall, utan mossa. Det är rejält inpräntat i mig av mig kära mor att vara försiktig med ljusen. Därav ljusstakepynt (säg det snabbt fem gånger i rad) bestående av vackra stenar och några snäckor. Kanske inte jättejuligt i andra familjer, men i den här är det en av sakerna som inte får ändras.
Och så ska jag börja skriva mina julkort, så de kommer fram i god tid innan julafton.
Och jag måste planera pepparkakshuset, eller pepparkaksskulpturen, som görs varje år. Förra året blev det en pepparkaksbil med flak. I år funderar jag på en havsscen med skepp och en bläckfisk. Kanske knäppt, ja – men det hör till.
Så mycket pyssel, dofter och pynt som hör julen till. Det är något att se fram emot under december och kanske ändå hela vägen fram till Tjugondag Knut.
Honungsgrävlingen
