Mitt i Östersjön ligger Gotland. På 1400-talet behärskades ön tillfälligt av sjörövare. De störde handelsförbindelserna för dåtidens nordeuropeiska stater, ända till handelsförbundet Hansan betalade för en tillräckligt stor styrka som kunde få bukt med deras skräckvälde.
Det finns en parallell till dagens läge i detta. Sverige, som förlorat ön till Danmark vid invasionen 1361, var för svaga militärt för att kunna återta den, även när Danmark var så försvagat att de tappade kontrollen.
Istället trädde de så kallade ”Viktualiebröderna” in i det maktvakuum som uppstod.
Gotlands strategiska läge har lockat förr. Och det är inte den enda gången. 1855 använde England och Frankrike Fårösund som bas för flotträder mot Ryssland, under den del av krimkriget som utspelade sig i Östersjön.
Ryssland hotade med invasion, om inte Sverige satte stopp för detta. Den svenska flottan var inte i närheten av att kunna tvinga bort två stormakter, men Sverige klarade sig från att dras in i kriget ändå, det hann ta slut innan Ryssland gjorde allvar av sina hot.
Neutralitetspolitik ställer höga krav på förmågan att kunna värna det egna territoriet militärt. Något som ofta bortses från i debatten.
Sveriges säkerhetspolitik är för övrigt heller inte längre inriktad på neutralitet. Sverige är fortsatt alliansfritt, militärt, men genom medlemskapet i EU är vi förpliktigade att lämna stöd i någon form, ifall någon annan medlemsstat skulle bli utsatt för ett angrepp – eller drabbas av någon annan form av katastrof eller kris.
Det är bekräftat i vår utrikespolitik sedan många år. Ändå förekommer det att vår ”neutralitet” åberopas i den säkerhetspolitiska debatten.
Det var faktiskt Göran Persson som, i regeringsförklaringen 2001, bröt med formeln ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”.
Sverige är i hög grad beroende av utländskt stöd. Och våra försvarspolitiska samarbeten har såväl breddats som fördjupats.
Allan Widman, Liberalernas försvarspolitiske talesperson och tidigare ordförande för Försvarsutskottet 2014-2018, menar att alla försvarspolitiskt insatta är överens om detta.
– Jag är närmast överraskad av vilken tyngdpunkt de svenska förbindelserna med väst har, i vår säkerhetspolitik. Nato, förstås, men även EU-medlemskapet och vår relation till USA. Även Peter Hultqvist har drivit närmande till Nato.
– Det måste snart nå en ”tippingpoint”. Även utanförstående måste se det som ”elefanten i rummet”, säger Widman.
– Vår relation till Nato har varit en resa, en resa som nu måste närma sig något slags slut. Jag får ibland frågan av journalister ”vad kan Sverige göra för att närma sig ytterligare?”. Och det kan vi ju inte.
– Vi gör redan så mycket, allt utom just medlemskap.
Det Sverige inte lika gärna erkänner, är att våra beslut om säkerhetspolitiken inte enbart berör oss själva, utan också våra grannländer.
Emellanåt erkänns det i den svenska debatten att Finlands inställning är betydelsefull. Men det åberopas mest, som en återhållande faktor när Nato-medlemskap kommer på tal.
I debatten i Finland är den svenska ”närvaron” mer påtaglig. Framförallt i form av en osäkerhet om Sverige kommer att leva upp till politiska utfästelser eller fortsätta att utgöra en ”svag länk” i Nordeuropa.
Men också Baltikum är beroende av svenska beslut. Särskilt vad gäller Gotland.
I september 2014 kidnappades en estnisk polistjänsteman. Av Ryssland. Enligt den ryska säkerhetstjänsten hade mannen tagit sig över gränsen mot Ryssland, för att bedriva spioneri. Men spåren av överfallet fanns en bra bit in på den estinska sidan om gränsen.
Detta är bara ett, om än ovanligt flagrant och allvarligt, exempel på ryska provokationer och trakasserier av sina baltiska grannstater.
Även Sverige är utsatt för regelbundet återkommande kränkningar, framför allt av vårt luftrum men också till sjöss. Och antalet intrång på skyddade områden har ökat.
Men det är inte bara antalet kränkningar, det är också hur allvarliga de är. 2013 inträffade den händelse som i media snabbt döptes till ”ryska påsken”. Ett ryskt bombplan med eskort, flög an mot Sverige på ett sätt som liknade ett planerat bombanfall.
Det fanns ingen överhängande risk för att händelsen skulle misstas för ett skarpt anfall. Men det finns en kutym att sådana övningar inte utförs i direkt närhet till andra länder.
Men reaktionerna mot detta, gällde också Sveriges vid den tiden låga beredskap. Flygvapnet följde enbart händelsen via radar. Inga svenska flygplan gick upp i luften för att markera mot detta beteende. Även om Sverige har en så kallad incidentberedskap, stannade den på marken. Vilket av många tolkades som ett tecken på visad svaghet.
Det är sådana incidenter som oroar de baltiska staterna. De utsätts för kränkningar, samtidigt som Sverige inte visar att vi resolut tar itu med Rysslands fasoner ens när vi själva utsätts.
De baltiska staterna är medlemmar i Nato. De skyddas av andra länders luftförsvar, ”Baltic Air Policing”. Men skulle de behöva förstärkningar av materiel eller militära förband, är de beroende av att dessa kan transporteras in med flyg eller fartyg.
Och då är Gotland nyckeln. Moderna luftvärns- eller sjörobotförband på ön kan blockera tillträdet till hamnar och flygplatser i hela Baltikum.
Det är situationen från 1855, fast omvänt.
Folkrättsligt är en invasion av ett neutralt lands territorium för att försäkra sig om att ett krigförande land inte utnyttjar det, inte förbjudet.
Det är alltså inte bara upp till Sverige hur vi beslutar om vårt framtida försvar. Vi har en, delvis självpåtagen och delvis avtald skyldighet att visa solidaritet mot andra EU-medlemmar. Eftersom vi förväntar oss stöd av andra, väger denna skyldighet tungt. Och vi har en folkrättslig skyldighet att åtminstone kunna freda vårt territorium militärt.
Men så länge vi är ”den svaga länken” lever vi också under en ökad risk. ”Ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”, skriver Försvarsberedningen.
Men Sverige riskerar att bli en språngbräda, den plats mot vilket ett inledande angrepp riktas, helt enkelt för att tidigt ta terräng som begränsar motståndarsidans handlingsmöjligheter.
Sveriges utsatthet är baksidan av vårt strategiska läge. Och det är i det ljuset Försvarsmaktens resoluta förstärkning av vår militära närvaro på Gotland ska ses. I september 2016 meddelade Försvarsmakten överraskande att ett mekaniserat kompani skulle förflyttas till ön, för att så småningom ersättas av ett permanent stationerat förband, som även inkluderade förhandslagring av stridsvagnar.
I år följdes detta av ett nyuppsatt luftvärnsförband, utrustat med de modernaste robotar Sverige utvecklat, luftvärnssystemet ”Bamse”.
Systemet hann bara tillverkas i ett ”demonstrationsxemplar” innan den så kallade ”strategiska timeouten” inträdde, under 2000-talets första decennium.
Och det är en tydlig markering att denna ”timeout” nu är över.
Ulf Schyldt
(Denna artikel är ett utdrag ur ett längre tema om säkerhetspolitik, som publicerades i NU nr 31 2019.)
