– Det vi inte förstår är den målmedvetenhet och långsiktighet med vilken denna ryska politik har bedrivits.
Det säger Allan Widman, Liberalernas försvarspolitiske talesperson och partiets representant i försvarsberedningen. Han har varit drivande i den svenska försvarsdebatten i mer än ett årtionde och återkommande varnat för den ökade ryska aggressiviteten mot omvärlden.
Han kommenterar den ryska militärdoktrinen från 2014 för NU. Den väckte relativt lite uppmärksamhet utanför de försvars- och säkerhetspolitiska kretsarna när den började diskuteras och en del av Putins närstående strateger började lufta sådana synsätt som vi numera känner igen. Då har det ändå alltså gått ett decennium sedan detta började yppas.
– Målet sattes att, som det hette, ”återfå politiskt inflytande” i hela det område som utgjordes av Sovjetunionen, säger Allan Widman.
– Man började tidigt med trupper i Moldavien som skulle dras tillbaka men aldrig drogs tillbaka. Därefter Georgien och sen har man nu fortsatt med Ukraina, fortsätter han.
– Nu står vi där, där Ryssland inte bara hotar den europeiska säkerhetsordningen, utan skulle jag säga tillsammans med Kina också den globala säkerhetsordningen.
– Det är en djupt allvarlig situation och det är många som nu vaknar upp på tok för sent.
Det finns fler komplikationer här. Media – men också politiska företrädare – i västvärlden har generellt haft svårt att förhålla sig till situationen i Ukraina ända sedan 2014. I upptakten till invasionen i februari skrev eller sa många ”OM det blir krig i Ukraina” eller ”OM Ryssland anfaller Ukraina”.
Detta ”om” bortser då från att Ryssland 2014 olagligt ockuperade och senare annekterade Krimhalvön och att de genom milisgrupper de kontrollerade sedan också bedrev strider i de två ukrainska delområdena Donetsk och Luhansk.
Detta var pågående aggressioner, men – som diskuterades i intervjun med Mark Klamberg i NU nr 8 – ageranden som den ryska statsledningen på olika sätt försökte undgå ansvar för, och delvis lyckades med.
Det rysk-ukrainska kriget började alltså inte 2022 utan 2014, men fördes med delvis -andra medel (milisgrupperna) och delvis utan öppna strider (Krim) mellan då och nu.
Även detta fanns med i den ryska doktrinen som var betydligt mer framsynt i sin beskrivning av en ”glidande skala” mellan fred och öppet krig med militära medel. I övergången finns andra tänkbara metoder, med bland annat cyberangrepp.
Det är också i den kontexten som de nu återkommande hoten mot Sverige och Finland ska ses. Enligt den ryska definitionen, som är klart uttalad, vore detta en form av krigshandling inom den gråzonen och Ryssland betonar att de i så fall kommer att svara, kanske med en upptrappning till militärt våld.
Den som inte ser sammanhanget förstår alltså inte den fulla vidden av de ryska hotelserna.
Sverige och Finland tillhörde aldrig det forna Sovjetväldet, men Ryssland anser att våra länder faller inom deras ”intressesfär”, alltså att vi inte har rätt att föra en fullständigt fri säkerhetspolitik utan måste böja oss för ryska intressen som är ”överordnade” de svenska och finska.
– Det som är besvärande är att vi inte riktigt har följt med i det här gråzonsagerandet som Ryssland har blivit skickliga på, säger Allan Widman.
Han menar att praktiskt sett så ligger den faktiska, folkrättsliga gränsen tidigare än många kanske inser.
– Det är ett problem att vi har den här glidande skalan att förhålla oss till och den är inte riktigt förutsedd i de lagar som reglerar krigstillstånd i Sverige.
– Vi hade funderingar i försvarsberedningen för ungefär fem år sedan, om vi skulle ge oss in i det och ta höjd för hybridkrigföring, men gjorde bedömningen att det går att hantera inom ramen för de nuvarande beredskapslagarna. Men det ställer större krav, säger Allan Widman.
Ulf Schyldt
Fotnot: Citaten från Allan Widman utgör delar av samma intervju som publicerades i NU nr 8, men inte togs med då av utrymmesskäl. Den genomfördes därför innan den nu pågående invasionen började.
