Är det möjligt att båda alternativen i vägvalet kring om det är möjligt för ett liberalt parti att stödja sig på Sverigedemokraterna är fel? Ja, det är det helt uppenbart. De har aldrig funnits någon garanti att något av alternativen är långsiktigt hållbart för ett mittenparti.
Muharrem Demirok avgick på måndagen efter att ha vari ifrågasattt intert under lång tid och med allt mer uppseendeväckande kritik. Till slut blev situationen alltså ohållbar, som det ofta blir. Enligt det som läckt ut, har allt fler centerdistrikt krävt hans avgång och kritiken handlar mycket om att han försökt ta partiet ännu mer åt vänster, genom att bland annat försöka luckra upp det starka interna motståndet mot att samregera med Vänsterpartiet – något som sannolikt skulle bli en realitet ifall de rödgröna tillsammans skulle ta majoritet efter valet 2026.
Demirok ärvde Annie Lööfs problem, innan de riktigt ”mognat” till en öppen konflikt. Det kan ändå inte ha funnits någon centerpartist som inte var medveten om dilemmat när Demirok valdes.
Genom Januariavtalet 2018 valde Centern och Liberalerna initialt samma väg. Den var skakig redan då. Det första utkastet till avtal underkändes av Centerns partistyrelse bland annat just för att det var för otydligt när det gällde att hålla Vänsterpartiet utanför. Avtalet skrevs om och det blev en rejäl förödmjukelse för dåvarande vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt med påståenden om hemliga avtal med Stefan Löfven, vilket sen avslöjades som en lögn.
Därefter genomled Liberalerna en intern process som ledde till att partiet i valet av Nyamko Sabuni till ny partiledare i praktiken också förkastade januariavtalet. Partiet straffades hårt i opinionen för att ha ingått januariavtalet, men straffades också hårt för att ha brutit det – väljarna kom inte tillbaka. Eller snarare, de väljare som kom tillbaka motsvarades av att lika många lämnade.
Centerpartiet klarade sig initialt bättre, nådde till och med framgångar i opinionen på grund av sin tydliga hållning. Den effekten har sedan dess klingat av. Partiet ligger för närvarande på 4,4 procent i ”Poll of polls”. Men än mer besvärande för den nuvarande partiledningen är att man i valet 2022 drabbades hårt i en rad traditionellt starka fästen. Det svider förmodligen ännu hårdare internt.
Frågan är nu vilka kandidater som kommer att träda fram och ifall processen att välja ny partiledare blir en lika tydlig vägvalsprocess som hos Liberalerna. Naturligtvis är det inte säkert att detta löser situationen – det finns som sagt inte någon garanti att någon hållning ger en hållbar opinionsmässig framgång.
Ulf Schyldt
