Jag har upptäckt en ny sport. Det gör jag – och nog många med mig – varje OS. Sist var det klättring och under sommar-OS före det har jag för mig att det var vattenpolo som jag blev smått besatt av.
I år har jag grävt djupare och hittat något riktigt knäppt och lika fantastiskt. I en konstgjord fors finns en konstgjord kraftig ström och i den ska man åka med sin kanot. Men det slutar inte där, utan denna kanotåkning visade sig vara ett slalomåk där man åker rakt igenom gröna portar, men genom röda portar förväntas “passera nedströms” som det tydligen heter. Det innebär att man gör något så omänskligt (men också jättemänskligt) som att i jättehög hastighet inte bara försöker hålla balans på kanoten, utan också paddla uppför och snurra.
Jag ber om ursäkt till alla er kanotslalomexperter som har stenkoll på detta och hade förväntat er en högre nivå – men också, var är ni? Vilka är ni? Var har ni varit hela mitt liv? För det finns ju uppenbarligen deltagare och till och med en svensk som heter Isak Öhrström och som coachas av sin fru. Och det finns en svensk kommentator som alltså är expert på kanotslalom? Jag har så många frågor. Vad gör kommentatorn när det inte är OS? Och hur gör deltagarna? Tränar de i bäcken hemma eller finns det liksom en fakefors att åka till?
Det är inte meningen att låta hånfull, för jag älskar verkligen den här sporten. Världens bästa TV-underhållning är det. Och för någon dag sedan hörde jag mig själv konstatera att någon irländsk deltagare “rollade runt mitt i surfen utan att tappa sin linje”. Det här runtyrandet i egenskapade strömmar framför jublande publik är ju peak mänsklighet. Månlandning och vaccin i all ära – men att arrangera en tävling för hela världen i något helt meningslöst är ju definition av civilisation.
Jag får hybris å mänsklighetens vägnar när jag ser alla udda sporter. Som när vi inte kan nöja oss med tennis utan också måste spela tennis på ett bord. Eller vinter-OS bästa exempel, rodel (någon form av självmord i utförsbacke?). Och så har vi tävlingen vars deltagare på riktigt jobbar med att efterlikna fiskar – eller konstsim som ni kanske kallar det. Men fattar ni vilken ägning av fiskarna? De är liksom fiskar på heltid och vi är det på skoj när vi känner för det. Och i fiskvärlden får man ingen medalj och nationalsång om man är bäst på att vara fisk. Bäst är vi.
Lillnäsan
