Det börjar alltid med en grupp som redan är utsatt, som är lätt att mobilisera hat mot. Som kan utmålas som ett hot.
Det måste inte vara hbt-personer, förstås. Men i en tid strax före sekelskiftet, som hade större vaksamhet mot att utmåla etniska minoriteter i tveksamma färger, var hbt-personer ett lätt mål för ultrakonservativa och populistiska krafter. Då vaknade den homofoba populismen till liv och angrepp offer där det, inledningsvis, inte var lika uppenbart att målet var att odla samma stämningar av hat som under 1930-talet.
Världen över har 2000-talets auktoritära ledare valt ut några grupper, nästan alltid samma. Att vilja beskära kvinnors rättigheter är ”populärt”. Det finns många som håller med om att ”feminismen gått för långt”.
Faktiskt även kvinnor, som Donald Trumps valseger i USA visade.
Redan 1991 kom Susan Faludis bok ”Backlash” och visade på mönstret att kvinnorörelsen framgångar på lösa grunder beskylldes för tillbakagångar – verkliga eller bara upplevda – som ett första steg i att vända utvecklingen och pressa tillbaka förändringarna.
Att peka ut människor som lever i andra familjekonstellationer, som älskar någon av samma kön eller som har ett könsuttryck som avviker från normen innebär att spela på delvis samma strängar som motståndet mot kvinnors rättigheter. Det är mot familjen som blickarna ska riktas.
Rädslan för den vaga, svårbestämbara känslan av att allt är på väg att bli sämre underblåses genom att spela på fördomar. Och eftersom orsakerna är vaga, är det lätt att knyta an till vad som helst. ”Upplösning av normer” brukar användas som förklaring.
Normer är viktiga. Många delar av samhället som inte är möjlig att reglera med lagar, styrs av normer. Hur beter vi oss mot varandra? Det är inte bara en fråga om etikett, utan om tillit och öppenhet.
Därför är politik som vänder sig mot grupper som på något sätt finns i samhällets utkant, inte bara ett angrepp på dem. Det är ett angrepp på oss alla – och på de grundläggande värderingarna som ett liberalt samhälle står för.
Därför är hbt-rättigheter inte bara en fråga för några få. Det är en kanariefågel som varslar om stigande fara i gruvan.
När Chavéz, Orbán, Erdogan, Putin och deras gelikar dundrar om samhällets upplösning har de på ett sätt rätt. Men det är de som står för upplösningen. De bygger sin makt på att så split, som föder rädsla, som skärper känslan av vanmakt och hotande kollaps.
Fler borde därför oroa sig över vad som händer med grupper i marginalen.
Det börjar med att peka på de som sticker ut. Den sminkade transan, läderbögen, flatan på motorcykel. Se på dem, förakta dem. ”Varför ska de behöva trycka upp det i ansiktet på oss andra?”
Det börjar där.
Det slutar med förtryck av oss alla.
