I måndags startade Westpride. En vecka när frågan om allas möjligheter att leva det liv de önskar lyfts fram. Vägen till föräldraskap kantas av höga hinder för många. För par som får barn via värdmödraskap slår den svenska byråkratin snabbt till. Robert Hannah, riksdagsledamot för Liberalerna och uppvuxen i Göteborg, vet vilken kamp mot de svenska myndigheterna som krävs för att få sitt barn erkänt.
För ett och ett halvt år sedan blev Robert Hannah tvåbarnsfar. Mitt under pandemin föddes hans och Niclas, som hans man heter, dotter i USA av den värdmoder som ett och ett halvt år tidigare burit deras son. Paret hann precis in i USA innan landets gränser stängdes. En resa som var tänkt att bli välplanerad och alltigenom glädjefylld blev plötsligt en resa färgad av oro och hastiga beslut.
– Jag hade fått i uppdrag av partiledningen att leda arbetet med Förortslyftet. Tanken var att jag skulle skriva klart rapporterna om skola och bostäder innan jag och Niclas gav oss iväg till USA. Men så kom pandemin.
– Jag minns hur jag i början av pandemin, när de första nyheterna om viruset kom, tänkte att detta kommer inte drabba oss eller påverka våra liv.
– Man levde som i en bubbla. Tänkte att det inte skulle komma till Sverige. Sen när det slog till, så hände allt väldigt snabbt. Vi blev tagna på sängen ganska rejält. I mitten av mars meddelade Trump att USAs gränser skulle stängas inom ett dygn.
– Vi fick panik. Vår dotter skulle föddas i slutet av april och vi insåg att vi kanske inte skulle kunna vara där och ta emot henne.
Paret fick ta ett snabbt beslut.
– Skulle vi riskera att vår dotter föddes utan oss och inte ha sina föräldrar på plats eller skulle vi sätta oss på första bästa plan vi kunde hitta och åka över.
– Vi kände att vi måste åka men innan vi fattade det slutgiltiga beslutet var det några panikartade timmar.
– Vi hann in i USA en timme innan de låste landet. Vi hamnade i helt fel ända av landet. Nästan så långt bort man kan komma från där vi skulle vara, där vår dotter skulle föddas.
– Det var chockartat att komma till ett land i lockdown. Man kunde inte ens ta sig till en lekplats. Och det var osäkert in det sista om vi skulle kunna var med på förlossningen. Det viktigaste var dock att vi skulle kunna hämta vår dotter och hålla vår familj intakt.
För alla nyblivna föräldrar kan föräldraskapet kännas oroande men för föräldrar via värdmödraskap uppstår osäkerhetsmoment som inga andra möter.
Ett och ett halvt år tidigare hade Robert Hannah och hans man rest till USA för att hämta hem sin son. Även då stötte de på byråkratiska hinder i den svenska myndighetssnårskogen. Men när de skulle hämta hem sin dotter, mitt i pandemin, uppstod dock ett nytt och oväntat hinder, ett som såg ut att leda till att familjen skulle tvingas bli fast i USA på obestämd tid.
– Efter födelsen inleddes en kamp mot svenska myndigheter att få fram ett svenskt resebevis för vår dotter. När min son föddes kunde han direkt få ett amerikanskt pass, men under pandemin hade de amerikanska myndigheterna slutat att utfärda nya resebevis. Vår dotter kunde därmed inte få ett amerikanskt pass.
– När att barn föds i USA genom värdmödraskap reser barnet som regel hem till sitt hemland med just ett amerikanskt pass men det gick inte nu under pandemin. Vi var därför tvungna att få ett svenskt pass till vår dotter, men de svenska myndigheterna sa nej.
– Barn som föds genom värdmödraskap är till en början väldigt rättslösa i Sverige. Trots att båda föräldrarna är svenska medborgare ses de inte som svenskar. Det medför en rad problem, bland annat kan föräldrarna inte ta ut föräldrapenning direkt vid födelsen och eftersom barnet inte har ett personnummer kan man heller inte teckna försäkringar och barnet har heller inte rätt till avgiftsfri svensk sjukvård.
– Alla bevis fanns på plats, DNA-prov, papper från förlossningskliniken och amerikanska myndigheter. USA betraktade mig och Niclas som föräldrar direkt men inte Sverige.
Processen drog ut på tiden. Familjen blev kvar i USA. Först när en annan svensk familj, som var i USA och råkat ut för samma sak, hotade med att gå till media löstes allt.
– Det känns väldigt rättsosäkert att allt ska lösas först när man hotar med media.
Vad hände sen?
– Det som är naturligt för andra föräldrar blir en kamp för oss som får barn genom värdmödraskap. Genom att man inte får föräldradagar direkt när barnet föds måste man planera noga. Spara föräldradagar från äldre syskon, om det finns sådana, eller ta ut semester.
– Jag arbetade under hela min tid i USA. Vi tvingades ju resa tidigare än vi tänkt och de planer vi haft blev omkullkastade.
– Jag förhandlade punkter i januariavtalet, fri hyressättning i nyproduktion till exempel. Jag jobbade med utskottet och fick bland annat igenom två tillkännagivanden. Det här var när riksdagen hade coronaregler, så i praktiken satt alla ledamöter och arbetade någon annanstans än just i riksdagen.
– Under tiden i USA blev jag även klar med två rapporter i Förortslyftet. Jag satt och läste forskningsrapporter och skrev hela dagarna.
Tillbaka till den byråkratiska snårskogen. Robert Hannah skräder inte orden. Det hela handlar om en morallagstiftning menar han.
– I praktiken är det en morallagstiftning som drabbar barnen. Det är ett sammelsurium av olika domstolsbeslut och myndighetsbeslut som måste till för att man ska klara sig genom processen och barnen ska bli erkända. Man kan vara för eller emot internationella värdmödraskap men man kan inte vara för emot barns rättigheter. Det är inte ens en sak att diskutera utan det handlar om grundläggande rättigheter för de här barnen. Kampen mot värdmödraskap får man göra på ett annat sätt, om man är emot det, men man kan inte skapa ett system som gör barn rättslösa för att man tycker att internationella värdmödraskap är ett problem.
– Idag föds det fler barn genom internationella värdmödraarrangemang än det tas in barn genom internationella adoptioner. När det kommer till adoptioner har vi full koll, en lagstiftning på plats, ett system, men när det gäller värdmödraskap tycks man låtsas om som det inte existerar.
Vilka reformer skulle behövas?
– I grund och botten behövs det en samordnad juridisk process. Självklart måste det finnas en juridisk process som fastställer föräldraskapet. Men det är viktigt att den är snabb och samordnad. Man borde exempelvis kunna genomföra processen till viss del i förväg.
– När det gäller adoptioner finns redan sådana processer och det finns en ansvarig myndighet som samordnar allt.
– För barnens skull måste man kunna få saker på plats innan födelsen eller väldigt tidig efter. Sen handlar det om socialförsäkringssystemet. Det borde kunna slå igång direkt när barnet är fött.
Det handlar om barnens rättigheter och det handlar om att behandla alla familjer lika, menar Robert Hannah.
– Rent krasst tillhör jag den första generationens samkönade par som har en möjlighet att ha en familj som andra. För mig är det här en helt avgörande fråga om lika rättigheter. Samhällets signalerar just nu är att de här familjerna är mindre värda att skyddas.
– Att vara förälder är mitt viktigaste uppdrag. Hade du frågat 15-årige Robert skulle han svarat: Jag kommer aldrig bli förälder. Generationen innan mig hade ingen chans i praktiken. För min generation blev det annorlunda, vi växte upp i tron att det inte var möjligt att skaffa barn men det skulle visa sig att sig att det skulle gå. Det är därför jag tycker den här frågan är så viktig. Jag vill att de ungdomar som växer upp idag ska våga räkna med att det kan bli förälder. Det är ingen rättighet att bli det, men nu finns en möjlighet även för samkönade par.
Text: Ylva Tamm
