Debatt: En gräns mot öppenheten vi värnar

I NU har det de senaste veckorna pågått en debatt om så kallad liberal nationalism. Nu publicerar vi debattartiklarna digitalt, så att fler kan följa och även delta i debatten – skicka ditt inlägg till debatt@tidningen.nu. Nedan finner du länkar till övriga inlägg i debatten.

Publicerad i NU 23, 8 juni 2023

REPLIK. Debatten om att vi liberaler behöver ha behöver ha ett tydligt svar gentemot nationalismen är till viss del förståelig, men rinner ofta ut i det beteende som tyvärr kännetecknar liberaler i allmänhet och liberaler med stort (L) i synnerhet; vår vilja att bråka med varandra istället för med våra verkliga fiender.

Liberalismen är en bred ideologi brukar det heta, och självfallet ryker socialliberaler, liberalkonservativa, folkpartis- ter och anarkokapitalister då och då ihop – speciellt när vi försöker driva en enad partipolitik och måste staka ut en liberal riktning i partiprogram och dylikt.

Vi är ett av få svenska partier som grundades i en ideologi – inte ett särintresse – socialdemokraterna för arbetarklassen, centerpartiet för lantbrukarna – eller en enskild sakpolitisk fråga, – miljöfrågan för miljöpartiet. Detta arv, och partinamnet vi antog 2015, förpliktigar. Vi har en skyldighet gentemot ideologi att företräda denna och konkretisera dess ideal och principer till realpolitik.

Tyvärr blir det lätt så att vi byter detta sanna norr på våra ideologiska kompasser mot ett evigt snurrande efter vad som kan tänkas gynna oss i opinionen. Syftet med en ideologisk bas är att den leder oss till svar på frågor som dyker upp i debatten med kort varsel, inte att den leds av dem.

Jan Jönsson har helt rätt när han påpekar att den liberala ideologin står i stark kontrast till nationalismen. Nationstillhörigheten, sett som ett kollektiv man föds in i, är inte självvalt. Enkelt uttryckt; Det handlar om vart du ska, inte vart du kommer ifrån. Därmed bör liberaler inte tillmäta nationalismen särskilt stor betydelse, och historien talar sitt klarspråk – de som tar strid för nationen är våra fiender.

Istället för att försöka skohorna in liberala argument för ståndpunkter vi inte står bakom, såsom nationalism eller att tvinga på eller av en annan individ ett klädesplagg, bör vi fokusera på att för-klara varför vi står för det vi faktiskt står för. På så sätt ger vi väljarna chansen att se oss som ett reellt alternativ, istället för en bråkig högstadieklass som hellre ägnar sig åt tjuvnyp och navelskådning än riktig politisk förändring.

Det går självfallet att vara liberal och att älska Sverige samtidigt. Älska då rätt saker; våra lagstadgade rättigheter, vår stolta historia i kampen för kvinnors väg från samhällelig underordning, vårt internationella arbete för att säkra frihet och fria val för fler. Jovisst kan man älska matjessill på midsommar, men om staten tvingar dig att fira vissa högtider bör detta smaka unket. Om kronprinsessan Viktoria blir statschef en dag är inte det en liberalfeministisk seger för att en kvinna blir statschef, utan en sorgens dag eftersom vi får ytterligare en statschef vald av börd, inte folk.

Liberaler vill bestämma över sig själva, och i brist på det företrädas av personer vi valt. En snäll kung eller drottning är alltjämt en kung eller drottning. En avtvingad slöja innebär samma mängd av ofrihet som en påtvingad. Systembolaget är alltjämt ett statligt monopol som förbjuder fria marknader, även om det har 71 procent av folkets stöd.

En liberal nationalism är en oxymoron, ett påtvingat kollektiv rimmar inte med individens frihet, en gräns är alltid en gräns mot öppenheten vi värnar.

Mauricio Rojas skriver att om vi inte har en enande identitet på nationell nivå så kommer vi få ett samhälle där våra individuella olikheter kommer bli den överordnade identitetsprincipen, och det låter ju tråkigt. Tur då att det är minst lika troligt, om inte mer, att det blir våra individuella likheter som enar oss, bortanför de saker vi inte styr över – som var vi föds eller pigmenten i vår hy – finns de kollektiv vi frivilligt ansluter oss till, föreningen runt ett fotbollslag, en favoritartist, ett yrkesskrå eller till och med ett partimedlemsskap.

Låt fria val och osynliga händer leda oss till de sammanhang vi vill vistas i och tillhöra, snarare än att med pekpinnar försöka få oss att älska vad vi inte valt. Det är faktiskt inte svårare än så.

Karin Pettersson

Förbundssekreterare LUF

Fler inlägg i debatten:
Socialliberalism är rätt väg för både Sverige och Liberalerna (NU 19/2023)
En stark men lugn nationell identitet som ger trygghet (NU 20/2023)
Nationalism är inte kärnproblemet man bör angripa (NU 21/2023)
Genom gemensamt språk skapas gemensam uppfattning om tillvaron (NU 21/2023)
Inget att vinna på att lansera en egen variant av nationalism (NU22/2023)
Kan man som liberal ovillkorligt älska sitt land? (NU 23/2023)

Dela med andra
redaktionen
redaktionen