Jan Björklund har stått för en av de stora bedrifterna i svensk politik under 2000-talet, nämligen att i stort sett på egen hand – och under hårt motstånd – ha ritat om kartan inom ett centralt politiskt område, skolpolitiken.
Utbildningspolitiken var länge ett viktigt område för svenska liberaler, men hamnade under slutet av 1900-talet i bakvatten. Björklund reformerade partiets politik och sedan länge är detta det enda sakområde där Folkpartiet/Liberalerna åtnjuter ett högt förtroende bland väljarna.
Men, som alltid när en person under lång tid är helt dominerande, finns risker för att utvecklingen stagnerar eller hamnar snett.
Det mest utmärkande kravet för Liberalerna i dag är att staten ska bli huvudman för skolan. Partiets linje uppvisar skrämmande likheter med de hårda brexitörernas kampanj för att UK ska lämna EU: Detaljerade beskrivningar av allt gott som reformen kommer att leda till, men inget seriöst försök att beskriva vad det är man exakt vill göra.
Liberalerna beskriver allt gott som ett förstatligande för med sig. Men vad är det partiet egentligen vill? Ibland talas om att reversera Göran Perssons kommunalisering 1991. Men kommunerna var huvudmän för skolan även innan dess. Reformen innebar bara att den statliga detaljstyrningen av skolan minskade – och att kommunerna blev arbetsgivarpart i lärarnas avtalsförhandlingar.
Den statliga styrningen av skolan har ökat under senare år, och flera partier, däribland Liberalerna, förespråkar ytterligare statlig styrning. Men att överföra huvudmannaskapet är något helt annat. Tanken att en statlig byråkrati ska ta över ansvaret för de hundratusentals beslut som kommunerna fattar varje år, faller på sin egen orimlighet. Vissa frågor måste rimligen ligga kvar hos kommunerna och varje uppdelning av ansvaret mellan stat och kommuner riskerar att skapa problem – men Liberalerna bekymrar sig inte om att diskutera sådana futtigheter.
Och vad är det som talar för att staten vet bäst inom skolpolitiken: De undermåliga lärarutbildningarna? De flummiga pedagogiska institutionerna på våra högskolor? De skolmyndigheter som skriver hopplösa läroplaner? Eller är det polisen och försvaret som bevisar att staten är bäst på att vara huvudman för stora verksamheter?
Kravet på förstatligande tycks bygga på att skolpolitiken leds av en allvetande, liberal utbildningsminister – men någon sådan har aldrig funnits.
Regelverket för skolan bör bygga på att minimera riskerna om ministern heter Ingegärd Wärnersson eller Gustav Fridolin. Det var ju just på grund av det kommunala huvudmannaskapet som Jan Björklund, i egenskap av skolborgarråd i Stockholm, kunde inleda sin framgångsrika anstormning mot ”flumskolan”. Nu vill partiet omöjliggöra denna väg till förbättringar.
Liberalerna har även begått flera andra fel inom skolpolitiken. Att införa lärarlegitimation var en tveksam reform, inte minst med tanke på att lärarhögskolorna anses som Sveriges sämsta yrkesutbildning. Och att införa legitimationskravet retroaktivt var huvudlöst. Lärare med många års framgångsrik tjänstgöring kunde fråntas sin behörighet om den examen de kanske hade tagit 25 år tidigare inte exakt motsvarade deras nuvarande tjänst. Men alla vet att en persons yrkeskompetens efter 25 års arbete till mycket liten del beror på vad man lärde sig under utbildningstiden.
Dessutom gjordes en gigantisk underskattning av det arbete som fordrades för att utfärda alla legitimationer. Många duktiga lärare lämnade skolan, och nu står vi inför en stor brist på behöriga lärare.
Ett annat misstag av Björklund var att börja driva löneförhandlingar genom pressmeddelanden. Liberalerna har sedan gått vidare med att utlova löneförhöjningar för poliser. Fältet öppnas för alla partier att kräva X antal tusenlappar mer till den yrkesgrupp som man just nu ömmar för. Den som vet något om hur det gick när S började driva statlig lönepolitik på 1970-talet, har anledning att känna oro.
Överhuvudtaget började Liberalernas skolpolitik alltmer likna en popcornmaskin. Ett problem identifieras, och raskt kommer ett pressmeddelande om en ad hoc-lösning, i stället för att noga fundera igenom om det finns anledning att göra något mer generellt.
Många skolor har problem med mobiler i klassrummet. Alltså ska detta förbjudas, trots att problemet är att skolledningarna inte har getts ett tillräckligt starkt mandat att utforma ordningsregler för skolan. Detta framgår tydligt i Barbara och Hans Bergströms bok om Internationella Engelska Skolan, Tough Love (2018).
På landsmötet 2017 höjde Björklund denna skola till skyarna. Men om Liberalerna hade fått bestämma, skulle Engelska Skolan förbjudas eftersom den har riskkapitalbolag som ägare. En av Lars Leijonborgs och Jan Björklunds stora dumheter var att vilja förbjuda riskkapitalbolag inom välfärdssektorn.
I samma landsmötestal tog Björklund kraftigt avstånd från en namngiven muslimsk skola. Lösningen var (då) att förbjuda denna skola – och alla andra religiösa skolor, även de mest välfungerande – från att öka elevantalet (men ändå drivas vidare). Dessutom skulle ingen ny religiös skola överhuvudtaget få startas. Den enda vettiga lösningen vore i stället att förbjuda undermåliga skolor och att tillåta fungerande skolor – samt att låta samma regler gälla för dem som vill etablera nya skolor som för de skolor som redan existerar.
Det finns även ett annat problem med mobiltelefonförbudet, nämligen att det går rakt emot talet om att ”lärarna är vår viktigaste yrkesgrupp och vi måste stärka deras professionella anseende”. Inget liberalt sjukvårdslandstingsråd skulle komma på tanken att bestämma vilka instrument en kirurg ska ha tillgång till i operationssalen. Men Björklund uttalade sig vid flera tillfällen om hur lärare borde bedriva sin undervisning, till exempel då det gäller digitala hjälpmedel. Det är inte så man bygger upp yrkesstoltheten i lärarkåren.
Liberalerna har många duktiga skolmänniskor, exempelvis Jan Jönsson och Isak Skogstad. Låt nu dessa personer få ha ett ord med i laget.
Anders Johnson
Skriftställare, Stockholm
