Häromdagen köpte jag Ibsens ”Ett dockhem” på ett antikvariat. När jag senare läste blev jag något överraskad. Större delen var ungefär som jag mindes den. Nora lever ett drägligt liv i borgerligt hushåll, men när hon inser att hon är begränsad i en underordnad roll bestämmer hon sig för att lämna dockhemmet. Den liberala feministen i oss gläds med henne.
Men i min bok fortsatte berättelsen några rader till. På väg ut upptäcker Nora nämligen att hon har blivit av med nyckeln till porten och hon återvänder därför till dockhemmet (i originalet slår hon igen porten med en effektfull smäll).
Jag ska erkänna att jag först tvekade. Var det verkligen så den slutade? Jag frågade en bildad vän som efter en kort stunds efterforskning kunde berätta att det faktiskt fanns alternativa slut. Bland annat hade den tyske förläggaren krävt att slutet skulle anpassas efter tidens moral. Säkert för att andra kvinnor som kvävdes i ofrihet inte skulle få några idéer.
Man kan uppröras över detta och Ibsen ångrade sin kapitulation i efterhand. Men man kan också se att detta alternativa slut ger berättelsen en ny intressant ideologisk twist.
År ut och år in har Nora fött barn, varit en god fru, underhållit på fester och ätit sötsaker. Hon har anpassat sig efter den roll som mannen ville att hon skulle spela. När hon väl inser sin situation har hon förlorat förmågan att leva ett annat, självständigt och friare liv. Hon har tappat nyckeln till den port som leder till friheten.
Liberalismen handlar, som John Stuart Mill lärde oss, inte bara om att riva de murar som hindrar -frihet utan också om vår förmåga att ta makten över livets väsentligheter. Det är här det alternativa slutet – sannolikt ofrivilligt – lyfter berättelsens -ideologiska budskap till en ny nivå. Vad ska man göra med sin frihet om man har förlorat förmåga att leva ett eget liv?
Det är därför liberaler i alla tider har prioriterat skolan. Det är därför vi engagerar oss i kultur och folkbildning. Det är därför ett jobb med lägre lön är bättre än att leva på bidrag. Det är därför staten inte ska ta över uppgifter som vi kan klara själva eller tillsammans med andra i civilsamhället. Det är därför valfrihet är bra även om valen ibland är svåra.
I en värld där vi lever i de bubblor som vi själva väljer kan vi också undvika utmanande situationer och åsikter. Skönt på kort sikt. För vem vill höra rasister, homofober och konservativa knölars åsikter? Varför oroa sig för dramatiken i omvärlden när Netflix tipsar om de dramer som vi tycker om? Varför testa nytt när vi får det som vi -gillar serverat? Varför lämna ett tryggt dockhem?
När logaritmer levererar livet behöver vi inte anstränga oss särskilt mycket. Det är bekvämt. Man slipper uppröras, man slipper anstränga sig, man slipper bli besviken. Ungefär som Nora när hon tuggade i sig sötsaker i stället för att förbereda sig för livet utanför det trygga men förtryckande dockhemmet.
Denna annorlunda Nora påminner oss om att om man inte tränar sig, så saknar man till sist nyckeln när den behövs som mest.
Christer Nylander
