Rättigheterna för hbt-personer skiftar över världen. Medan rättigheterna har förstärkts inom nästan alla områden i västvärlden
generellt, står det stilla eller rent av går bakåt i andra regioner.
Det var inte bättre förr. 1989 blev Danmark det första landet att erkänna samkönade äktenskap, de senaste decennierna har HBT-personers rättigheter stärkts runt om i världen.
Antalet länder som erkänner äktenskap mellan samkönade par blir fler, och hårdare tag tas mot diskriminering. 24 länder i världen erkänner samkönade äktenskap, senast i raden var EU:s största medlemsland Tyskland, även om landets förbundskansler Angela Merkel röstade emot.
Nyligen röstade också Taiwans högsta domstol för att erkänna samkönade äktenskap, vilket betyder att Taiwan därmed blir första land i Asien att göra detta.
De Av de länder som inte erkänner äktenskap så erkänner 28 länder samkönade partnerskap, och 27 länder i världen erkänner samkönade pars rätt att adoptera.
Samtidigt är det påtagligt att den positiva utveckling som skett mestadels i Västeuropa, inte helt smittat av sig på resten av världen och att utvecklingen fortfarande går mycket långsamt i många länder. ”Homosexuella handlingar” är fortfarande olagliga i 72 länder, och utöver dessa finns många länder som inte aktivt motverkar diskriminering, eller som aktivt diskriminerar genom att inte tillåta samkönade par att visa sin kärlek öppet.
Samtidigt är 72 länder färre än de 96 länder som kriminaliserade homosexualitet tio år tidigare. Siffran 72 är också antalet länder som har lagstiftning mot diskriminering av homosexuella, dock är det stora skillnader i hur den implementeras runt om i världen.
Europa är den region som kommit längst, här finns inte längre något land där homosexualitet är olagligt, här återfinns de flesta av de länder som erkänner äktenskap, 42 av 56 länder har lagar som skyddar mot diskriminering och i 42 länder finns inga hinder för människor att uttrycka en annan könsidentitet än den juridiska.
Dock finns fortfarande lagstiftning som försvårar könskorrigering i många länder.
Men även om homosexualitet är tillåtet i alla länder så finns det stora skillnader mellan teori och praktik. Det tydligaste exemplet på detta är Ryssland, ett land som visserligen inte förbjuder homosexualitet men där man saknar lagstiftning mot diskriminering och dessutom aktivt diskriminerar. Ryssland är också ett land som valt att hindra viss kärlek från att visas öppet och aktivt understött aggressivt beteende mot såväl homosexuella som transsexuella personer.
Allra värst är det i den delvis autonoma republiken Tjetjenien där det i praktiken existerar dödsstraff. Man förföljer, fängslar och mördar homosexuella. Något som mött stark kritik, men hittills inga påtagliga sanktioner, från EU.
Liknande situationer finns i en del andra länder. I norra Nigeria, nordvästra Pakistan och i de talibankontrollerade områdena i Afghanistan tillämpas en striktare tolkning av Sharia, där dödstraff för sexuella handlingar mellan personer av samma kön förekommer.
Inom EU erkänner 22 länder samkönade äktenskap eller relationer.Meni I 6 länder erkänns varken eller och gemensamt för dessa är att de alla ligger i Östeuropa.
Sett till den allmänna opinionen anser 71 procent att samkönade par ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Siffran kunde varit ännu högre, men dras ner av 8 länder där en majoritet fortfarande tycker att så inte ska vara fallet. Återigen kommer alla dessa länder från samma region, nämligen Östeuropa.
I topp finns Nederländerna och Sverige där över 95% är av uppfattningen att par ska ha samma rättigheter oavsett sexuell läggning.
Just den snabba utvecklingen är något som ger hopp inför framtiden, och det är viktigt att minnas att det som är självklart här i dag inte var alls självklart för några decennier sedan.
Sverige erkände inte samkönade relationer innan 1994. När det röstades om i riksdagen så avgjordes det med rösterna 171-141.
Inte ens Folkpartiet var överens, en majoritet röstade för partnerskap men det fanns också ledamöter som röstade emot.
Det kan också vara bra att minnas att samkönade äktenskap inte erkändes innan 2009, att tvångssterilisering av transsexuella inte avskaffades förrän 2013 och att det dröjde fram till i år innan Socialstyrelsen slutade klassa transsexualism som ett sjukdomstillstånd.
När det kommer till just transpersoners rättigheter så har varken EU eller merparten av EU:s medlemsländer särskild lagstiftning kring gruppens rättigheter. Dock finns EU-lagstiftning som garanterar skydd för transpersoner eftersom det är en erkänd minoritet.
Även globalt är frågan komplex. I många länder finns det över huvud taget ingen lagstiftning. Vissa länder erkänner tre kön, vissa tillåter korrigering av kön och regleringarna ser olika ut i olika länder.
Något som däremot kan sägas är att frågan om transpersoner kommit upp alltmer på agendan.
Allt detta gäller huvudsakligen juridik och även om ett lands lagar påverkas av rådande normer är det viktigt att komma ihåg att normer och lagar kan skiljas åt.
Att ett land har lagar mot diskriminering innebär inte att diskriminering inte kan pågå och att ett land accepterar samkönade äktenskap är inte en garant för att samkönade par kan leva lika fritt som andra.
Sverige är ett av de länder som kommit allra längst, men även här pågår diskriminering. Det är inte alltid lätt att sätta siffror på problemen, men de finns, måste lyftas till ytan och Pride existerar för att göra just detta.
Anders Rehnberg
