I mars slutar Gulan Avci som ordförande för Liberala kvinnor (LK). NU träffade henne för ett samtal om hur hon ser på sin tid som ordförande och politikens utmaningar.
– Jag kände att det var dags att lämna. Jag har suttit i snart fyra och halvt år. Det är längre än någon annan ordförande suttit i modern tid. Sitter man för länge riskerar man bli mer av en förvaltare av ett förtroendeuppdrag än en visionär, säger Gulan Avci.
– Ordförandeskapet i en organisation och ett politiskt parti är en post som man ska vara mån om. I ledarskapet ligger ansvaret att inse när det är dags att lämna över stafettpinnen till någon annan.
Hur ser du på din tid som ordförande?
– När jag tillträde hade jag en tydlig bild av vad jag ville uträtta och jag har nu kunnat bocka av alla de punkterna. Jag hade som mål att Liberala kvinnor skulle bli en synlig och tydlig aktör i samhällsdebatten. En aktör som är med och påverkar den offentliga debatten och Liberalerna internt. Jag ville bredda LKs medlemsbas; personer som är liberalfeminister men inte känner att de har en naturlig hemvist i den liberala rörelsen ska känna att LK är deras hem.
– En av mina viktigaste punkter var att LK skulle vässa sin politiska profil i frågor som gäller hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor men också i ekonomiska frågor som oskäliga löneskillnader och kvinnors tillbakagång på arbetsmarknaden.
Hur tycker du att samarbetet med Liberalerna har fungerat?
– Det har varit bra. LK har lyckats påverka partiet i en rad frågor. Ett tydligt exempel är partiets interna ledarskapsutbildningar. 2015 fick LK igenom att Liberalerna skulle införa en riktad utbildning till kvinnliga medlemmar. Dessa utbildningar har givit en tydlig effekt. Många av deltagarna har nu tunga positioner i partiet på olika nivåer.
På det politiska planet har LK satt ett tydligt avtryck i Liberalerna menar Gulan Avci.
– Inte minst i frågor som rör arbetet mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Vi har varit en blåslampa och säkerställt att det idag är en av partiets viktigaste jämställdhetsfrågor.
Men nöjd är hon inte och ger Liberalerna i bakläxa att bredda sin jämställdhetsprofil.
– Jag tycker partiet behöver vässa till och stärka sin profil när de gäller de ekonomiska frågorna som är kopplad till feminism och jämställdhet. Inte minst när det kommer till kvinnors situation på arbetsmarknaden.
Under ditt ordförandeskap har LK tagit strid i kontroversiella frågor. Ett exempel är frågan om religiösa friskolor men LK lyckades aldrig övertyga Liberalerna. Hur ser du på det?
– Sidoorganisationernas roll är att vara en blåslampa gentemot moderpartiet. Det är klart att jag önskat att vår linje vunnit. Den linje som Liberalerna antagit ger fel signal. Om man säger att man ska sätta stopp för nya religiösa friskolor men inte de skolor som redan existerar så sänder man signalen till alla barn som redan går i dessa skolor ”Er kan vi inte hjälpa. Ni får gå kvar i de här dåliga skolorna trots att vi är medvetna om att ni inte får jämlika förutsättningar till en bra skolgång”.
Inte heller i frågan om slöjfria förskolor har LK lyckats övertyga sitt moderparti. Men även om LK inte nådde ända fram så var debatten viktig för partiet, menar Gulan Avci.
– Liberalerna behöver finna svar på svåra samhällsfrågor. Våga lyfta värderingskonflikter. Om partiet ska fortsätta vara relevant, om vi även framgent ska uppfattas som ett parti som tar kampen för samhällets mest utsatta och deras rätt till ett liv i frihet, måste vi vara modiga och inte rädda för att bli obekväma. Straffar vi den lilla flickan eller bidrar vi till att ge henne frihet genom att införa slöjfria förskolor? Det är en fråga som alla liberaler måste ta ställning till. Det är en fråga som vi inte kommer kunna ducka för så länge till.
Menar du att partiet fortfarande duckar för obekväma frågor?
– Det finns fortfarande en ängslighet. Viljan att göra rätt går ibland för långt. Vår iver att visa snällhet bidrar till att vi acceptera det intoleranta. Vi måste klara av att både aktivera hjärnan och ha hjärtat med oss i partiets vägval.
– Frågan om rasism har återigen fått ett större utrymme i debatten. Det gör nog att en och annan i Liberalerna tvekar i hur frågor som integration och invandring bäst ska hanteras.
Hur ser du på den överenskommelse som gjorts mellan S, MP, C och L. Finns förutsättningarna att ta tag i de problem du nämnt?
– Jag är inte så säker på att man kommer klara av att gå från ord till handling. Det som rör det hedersrelaterade ska in i utredningar. Några av dem är motiverade, andra inte. Det är lite märkligt att det som rör straffskärpningar och nya brottsrubriceringar ska utredas. Det finns nämligen redan en färdig utredning. Om man verkligen velat visa god vilja så hade man kunnat påbörja lagstiftningsarbetet redan nu med utgångspunkt i den utredningen. Nu kan en ny lagstiftning bli aktuell först år 2022. Det är inte ett seriöst sätt att värdera frågans betydelse. Många flickor och pojkar kommer hinna bli offer för politikens oförmåga att gå från ord till handling.
I partiledarstriden mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson tog Liberala kvinnor tydligt ställning för Jan Björklund. Ett beslut som möttes av kritik. Inte minst inom kvinnoförbundet men för Gulan Avci fanns det aldrig någon tvekan.
– I det läge som Liberalerna befann sig i med ett år kvar till valet så var det ett självklart val. Jag tyckte Jan Björklund skulle få avsluta det förändringsarbetet han påbörjat. Jag och Jan Björklund stod också varandra nära när det kom till många politiska frågor. Så utifrån den aspekten var det självklart för mig att LK skulle ta ställning för Jan Björklund.
– Jag har alltid haft respekt för Birgitta Ohlsson som en av de tydligaste feministiska rösterna i svensk politik. Men någonstans visade den här striden att vi inte alltid lever som vi lär som kvinnoförbund. Vi eftersträvar meritokrati men när det kom till just den här frågan kom jag plötsligt att betraktas som en svikare när jag valde att göra ett val som inte var baserat på kön.
Partiledarfrågan under 2017 klöv partiet. I höstas blossade en ny strid upp, regeringsfrågan. Plötsligt stod Gulan Avci och Jan Björklund på olika sidor i en fråga som beskrivs som inte bara avgörande för Liberalernas framtid utan för hela det politiska landskapet som vi känner det idag.
– Det har varit fyra tuffa månader där jag haft en annan syn än Jan Björklund och stora delar av partiets ledning. Mitt ställningstagande för en M/KD regering hade sin utgångspunkt i två perspektiv. Den ena är Sveriges bästa och Socialdemokraternas oförmåga att ta tag i de viktiga strukturreformer som Sverige behöver. Jag tror att Ulf Kristersson hade klarat av det bättre och här fanns dessutom redan en tydlig reformagenda.
– Jag är orolig för, även om jag respekterar beslutet och kommer arbeta konstruktivt i riksdagen för att få genomslag för så mycket liberal politik som möjligt, att det vi nu har gjort är att göra SD en stor tjänst. Nu kan SD fortsätta att bära offerkoftan i fyra år till. Jag hade hellre sett att vi lagt örat till marken och lyssnat på väljarna och försökt förstå varför så många är så oroliga att de väljer att lägga sin röst på SD.
– Det andra handlar om vårt partis framtid. Vilket parti vill vi vara om fem till tio år? Vilka målgrupper ska vi appellera till? Kommer väljarna kunna lita på oss nästa gång vi går till val och säger att vi vill ha en borgerlig regering?
Gulan Avci varnar för en utveckling där religiösa reaktionära krafter håller på att växa sig allt starkare i skuggan av partiernas kamp att stänga ute SD.
– Om vi bara ska vara besatta av hur vi bäst bekämpar SD så riskerar det ske på bekostnad av att den religiösa fundamentalismen kan växa sig allt starkare i de svenska förorterna. Vi måste våga erkänna att det finns en framväxande radikal politisk islam som är ett hot mot den samhällsmodell vi lever i. Reaktionära krafter som ser den västerländska demokratin som dess antites. Religiösa krafter som vill kringskära kvinnor och flickors frihet och piska upp ett hat mot den västerländska samhällsmodellen. Krafter som slutändan är ett hot mot hela vår demokrati och vår sekulära stat.
– Orsaken till att många politiker har beröringsskräck i denna fråga är rädslan att kollektivt börja peka ut muslimer som onda. Men man måste kunna klara av att göra skillnad på islamister och vanliga muslimer. För i slutändan är det muslimer som blir måltavla för reaktionära krafters förakt för det fria samhället.
– Vi liberaler som bejakar mångfalden och det öppna och toleranta samhället måste våga ta i dessa frågor. Gör vi inte det är jag rädd för att det kommer att stärka den främlingsfientlighet som är rätt utbredd i samhället idag och i längden leda till att svenskars vilja att ta emot flyktingar minskar. Då är vi alla förlorare.
Text: Ylva Westlund
Foto: Fia Björklund
