Det var den 5:e augusti 1934 som det som söndrades 1923 återförenades i Folkpartiet. Det kommer en fantastisk artikel om detta i augustinumret av papperstidningen, signerad Anders Johnson, men låt oss ändå ta tillfället i akt att fundera över hur historien sätter vår tid i perspektiv.
Vi säger ofta att vi lever i en tid av polarisering. Och det är ju sant. Men detsamma gällde förstås under 1930-talet. Det var skarpa motsättningar, delvis en rest av striden kring den allmänna rösträttens införande. Att högerpartiet till slut gav upp sitt motstånd, under rädslan för en allmän revolution, kanske räddade Sverige för undan en starkare, mer aggressiv nationalistisk höger under 1930-talet? Det svenska nazistpartiet förblev en störande, men parlamentariskt och politiskt obetydlig kraft.
Det såg ett tag värre ut med kommunismen. Inte den allmänna, utslätade vänstern utan den som faktiskt var Moskvatrogen och på riktigt försökte omstörta samhället. Men inte nog med att Sverige klarade sig igenom det, vi – och västvärlden – överlevde Sovjetunionens förtryck och kvävde kommunismens falska locktoner med marknadsekonomisk tillväxt och frihet. Jeans och popmusik – och kanske amerikanska kryssningsrobotar – blev till slut för mycket. Muren rämnade.
Då var det många som trodde på ”historiens slut” och att liberalismen till slut erövrat hela världen. De avvikande rösterna avfärdades som dysterkvistar och olyckskorpar. Men till viss del bar segern också fröet till sitt eget misslyckande.
Övertron på liberalismens fullständiga seger gav hybris, födde reaktioner mot frihandelsavtal och våldsamma upplopp, som i ”Battle of Seattle” 1999 där 40 000 människor i tre dagar slogs mot kravallpoliser för att stoppa ett möte med frihandelsorganisationen WTO. Världen häpnade över styrkan i motståndet.
Samma år tillträdde Vladimir Putin som premiärminister i Ryssland. Några år senare valde ett litet, okänt parti i Storbritannien, UK Independence Party en viss Nigel Farage till partiledare. Och i många länder växte sig den nationalistiska och populistiska extremhögern allt starkare. Så småningom kom även Sverigedemokraterna in i den svenska riksdagen.
Där vi befinner oss nu kan det vara svårt att se en ljusning. Och det finns förstås alls ingen garanti att framtiden blir som andra historiska trender löpt. Ingenting är givet.
Men vi måste förstå att för våra föregångare syntes inte heller alltid något ljus i tunneln, även där vi i efterhand kan se det. Vi kan till och med tro att det var ödesgivet att historien skulle bli just så som den blev.
På både gott och ont är framtiden upp till oss alla. Och att Liberalerna kommer att kunna fira både 100 år och 150 år efter återföreningen är en sak vi alla kan bidra till.
