Brandröken ligger tung över Los Angeles, när det brinner vilt i triangeln mellan Santa Monica, Malibu och Hollywood. Det är långt ifrån första gången det blir stora bränder i Södra Kalifornien, men bränderna har tidigare sällan varit så här nära en av världens största städer.
Det hörs kommentarer om att detta är hur klimatförändringarna ser ut i praktiken. Det finns ett stråk av sanning i det. Medeltemperaturerna har ökat och det har påverkat frekvensen och omfattningen på de så kallade ”Santa Ana-vindarna” som för mycket torr luft från inlandet till Södra Kalifornien.
Dessa torra vindar har ofta vari inblandade när stora bränder varit som mest svårbekämpade. De förhindrar regn, trots närheten till Stilla Havet, och genom sin vindstyrka bidrar de till att sprida bränderna snabbare än brandkårerna hinner bekämpa dem.
Men det går inte att bara se på den faktorn. Vi människor påverkar vår miljö på många sätt, och här är flera sådana faktorer i spel samtidigt. Dessutom finns det politiska spelet kring att försöka förlägga ansvaret hos någon annan, när i själva verket alla nivåer brister i ansvar.
Los Angeles borgmästare får nu stark kritik för att ha skurit ned brandkårens budget under förra året. Det är förstås ett exempel på hur kontraproduktivt och kortsiktigt det politiska ansvaret ser ut i praktiken. Men vi har också frågor om vattenförsörjning, där det finns olösta problem som växt under nära hundra år.
Kalifornien förbrukar enorma mängder vatten. Jordbruket är en av delstatens största näringar och dess förbrukning har dessutom ökat starkt, när efterfrågan på mer vattenkrävande grödor ökat. De insatser som gjorts för att öka tillgången på vatten i delstaten har inte förmått hålla jämna steg med den ökade förbrukningen.
Dessutom har uppodlingen av landskapet och introduktionen av sådana växter som människor typiskt föredrar att omge sig med också drivit upp vattenförbrukningen. Gräsmattor i den typen av klimat som Södra Kalifornien har, kräver mycket vatten.
Dessutom har de grönområden som lämnas kring storstäderna vuxit igen och bidrar idag med mycket mer bränsle till storbränderna. Detta är också ett konstruerat fenomen – här spökar storstadsmänniskornas falska föreställningar om att naturområden bör se ”orörda” ut och ju mer vildvuxna de är, desto mer ”naturliga” är de. I själva verket är det först när man drivit bort nästan hela beståndet av vilda djur som levde där tidigare samt förflyttat de ursprungsbefolkningar som hade en annan relation till området och försörjde sig med andra metoder än dagens jordbruk, som de här konstlade biotoperna uppkommit.
Visst förekom det bränder förr också, men storleken, hastigheten och omfattningen är en helt annan idag – och det beror på många olika former av mänsklig påverkan. Och att skadorna kan bli så omfattande och bekämpningen så bristfällig beror på politiska tillkortakommanden på samtliga nivåer trots att problemen alltså funnits i generationer.
Om vi skiftar blicken till Sverige, kanske det är dags att börja ställa obekväma frågor om hur det ser ut med klimatåtgärder här hemma? När uppdaterades kommunens riskbedömning för översvämningar senast? Jordskred? Var byggs nya bostadsområden, i förhållande till dessa risker?
