Nyheten att kronprinsessan Victoria nu ska genomgå anpassad officersutbildning i Försvarsmakten bör glädja liberaler oavsett om dessa är rojalister eller republikaner. Det är ett steg framåt för det ofta så konservativa hovet.
Sverige är en konstitutionell monarki där monarken är statschef och det var en viktig modernisering som gjordes när Sverige bestämde att tronföljden ska vara könsneutral. En förändring som skedde under protest från hovet och från en del ärkekonservativa kretsar i samhället.
Thorbjörn Fälldins regering la fram propositionen 1977 och den gäller sedan första januari 1980. Det betyder att prins Carl-Philip, som föddes i maj 1979, faktiskt var kronprins under några månader. Detta är ett faktum som vissa konservativa, under en tid, alltid påpekade med harm i rösten. Han hade ”fråntagits arvsrätten”.
Det var dock naturligtvis aldrig en fråga för dessa konservativa hur många äldre, kvinnliga syskon till monarker som hade fråntagits sin lott genom den institutionaliserade diskrimineringen av kvinnor som varit inskriven i successionsordningen sedan 1810. Eller under tidigare lagar.
Numera ser det likadant ut också i de flesta av Europas monarkier, även om det, sedan drottning Margarethes abdikation i Danmark bara är män som uppbär furstetitlarna. Det är sex monarkier som har en jämställd tronföljd mot fyra som inte har det, men det är inte osannolikt att Spanien snart följer efter.
Därför har hovets tidigare hållning, där prins Carl-Philip var den som gavs militär utbildning istället för kronprinsessan, framstått som ett tyst motstånd mot allt vad jämställdhet heter. Och det går inte heller att skylla på att Försvarsmakten skulle ha haft regler som förhindrade detta.
Det svenska försvaret öppnade för frivillig kvinnlig värnplikt i vissa tjänstegrenar redan 1980, det vill säga samma år som tronföljden ändrades. Och 1989 fick kvinnor tillträde till alla grenar av försvarsmakten. Då var Victoria bara tolv år.
Idag är hon fyrtiosju när hon äntligen ska påbörja officersutbildningen. En dag kan hon förhoppningsvis därmed axla den roll som varit en del av den svenska kronan sedan mycket lång tid, om än också huvudsakligen ceremoniell sedan andra världskriget.
Att vår nuvarande kung och hans företrädare har en formell generalsgrad beror på intrycket från våra ockuperade grannländer under andra världskriget, där statsöverhuvudena hade stor betydelse för att hålla samman befolkningen under krig och ockupation. Det har varit ett märkligt avsteg från det att låta Carl-Philip ta den rollen, fast han inte varit kronprins.
Det tycks därför som om hovet nu äntligen gett upp sitt bisarra, tysta motstånd och det är ett glädjande kliv framåt.
