Nyligen tog regeringen emot en utredning som föreslår att en del av åtgärderna mot ökad skuldsättning ska rullas tillbaka. Där föreslås sänkt amorteringskrav och att gränsen för högsta belåningsgrad åter ska bli 90 procent.
Reaktionerna var ganska förutsägbara. Byggföretagen välkomnade förslagen medan riksbankschefen Erik Thedéen var mer skeptisk.
Med tanke på både hur bostadsmarknaden har tvärbromsat och att effekten av dessa åtgärder när de infördes, har slagit hårt mot ungdomar som inte är begåvade med rika föräldrar, kan det nog vara motiverat att i alla fall överväga dessa lättnader.
Är då skuldsättning ett så stort problem? Det beror på synsättet. Och det är ett perspektiv som saknas i den här debatten – att värna tillväxten.
Det finns olika sätt att se på skulder. Särskilt sådana som sträcker sig över lång tid. Skuld är ett fenomen som i grunden förändrat förutsättningarna för modern ekonomi.
När ”Boomer-generationen” fick egna barn, på 1960 och 70-talen, åts mycket av skulderna upp av inflationen. Men inflation är ett fenomen med många negativa effekter på ekonomin, som vi nyligen sett, och dess kanske enda välsignelse var just att denna generation kunde ta sig ur skuldfällan och ge sina barn goda ekonomiska förutsättningar.
Amorteringskraven har förstås först och främst en återhållande effekt. Om det svider hårt att betala en skuld, gör den som ska ta på sig den förmodligen allt för att minimera skuldsättningen. Men, som vi sett, det kan drabba dem som inte har något annat val.
Och det kan därigenom också få återverkningar på ekonomin i övrigt. Vi behöver tillväxt. Att ställa tuffa krav på skuldsättning och amorteringstakt, betyder att vi reglerar en på det hela taget ganska stor del av ekonomin. Bostäder är, som regel, ett hushålls största enskilda utgift.
Och tillväxt som innebär långsiktig värdestegring bidrar till ökade reallöner och växande välstånd. Det är också ett sätt att, över tiden, något minska skuldernas relativa storlek. En person som är hårt skuldsatt i ett skede av livet, behöver inte vara det i andra änden av yrkeskarriären. Då finns det kanske andra åtgärder vi skulle kunna överväga för att skydda mot överskuldsättning, snarare än de åtgärder som visat sig kanske vara lite för hämmande för både individen och för bostadsmarknaden?
Vi kanske ska vara lite mer som Byggföretagen och lite mindre som Thedéen? Att unga människor har råd att skaffa sig någonstans att bo är inte att förakta. Vill vi till exempel eftersträva större rörlighet, att människor ska flytta dit jobben finns, är det snarast nödvändigt.
