Under veckan som gått har vi fått ta del av reformer som kommer att vara med i regeringens höstbudget. Bland annat kommer reduktionsplikten i drivmedel att återinföras, fast på ett nytt sätt. Den liberala klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari kunde presentera det nya – i högsta grad liberala – förslaget som regeringen och SD kommit överens om efter hårda förhandlingar.
Det finns fortfarande dem som tycker att liberalerna ska lämna regeringen för att man tvingas vara med och fatta illiberala beslut. Som självständigt parti finns det onekligen större utrymme att nå ut med sin politik, så som den är utan att den förhandlats med andra partier. Möjlighet till att påverka den förda politiken i Sverige, kommer dock självklart att försvinna.
Liberalerna gick till val på att vara en liberal blåslampa i en borgerlig regering med stöd av SD. Det är synd att det finns dem som inte ser att det har blivit just så. Romina Pourmokhtari har gjort enormt mycket för den liberala energipolitik som just nu drivs. L leder regeringens nya miljökurs som innebär att satsa på hållbara lösningar som också vinner acceptans hos allmänheten. Det måste ses som en ganska stor liberal delseger.
Liberalerna må vara ett litet parti, men väl en part i Tidösamarbetet. Att L suttit med vid förhandlingsbordet märks tydligt i svensk politik, inte bara i klimat- och miljöpolitiken. Hur hade exempelvis skolpolitiken sett ut om vi hade haft hela andra ministrar än Lotta Edholm och Mats Persson i Utbildningsdepartementet?
Ledande centerpartister, inte minst Muharren Demirok, vill gärna påskina att Liberalerna sitter i knät på Jimmie Åkesson och att det egentligen är han som styr. Att påstå något sådant är enbart att fördumma debatten och skifta fokus. Har man inga egna alternativ till hur Sverige ska styras bör man inte ska kasta skit på dem som tar ansvar. Debatten borde handla mer om sakfrågor än vem som egentligen bestämmer över vem.
Det är två år kvar till valet och det är genom att vara tydliga med den politik som partiet vill få igenom i regeringen som man vinner väljare. Inte genom att krångla och bryta avtal eller att lämna Sverige med ett osäkert ledarskap.
