Känner du hur diktaturens grova känga trycker ned ditt ansikte i leran? Eller är det äntligen någon som törs gå emot ett juristetablissemang som älskar att sätta grova brottslingar på fri fot för minsta lilla invändning?
Förmodligen känner du ingendera, utan bara kanske lite undran över varför husrannsakan utan konkret brottsmisstanke ska vara nödvändigt?
Väldigt många av de tvångsmedels-debatter som varit aktuella ända sedan frågan om ”buggning” kom upp på 90-talet har rört avvägningar. Det går att skruva på rättsstatens urverk en väldig massa, för att producera olika avvägningar i många, många frågor, utan att uret slutar fungera.
Under tiden dessa frågor varit uppe, så har samtalsklimatet hårdnat betydligt. Det går nu nästan inte att närma sig den allmänna debatten kring kriminalpolitikens olika tvångsmedel utan att de absolutistiska och polemiska argumenten viner.
Det har funnits möjlighet att bevilja husrannsakan utan konkret brottsmisstanke tidigare. Men då bara i undantagsfall. Till exempel när en starkt misstänkt gärningsman bor på soffan hemma hos någon annan, en släkting kanske. Det ska inte gå att klara sig undan rättvisans långa arm bara genom att undvika att ha sitt namn på kontraktet. Eller när det finns indikationer på att ett synnerligen grovt eller allmänfarligt brott förbereds.
Nu ska det bli möjligt lite oftare, i fler fall där ”misstanke” i lagens mening inte finns. I regel betyder det dock att de allra flesta som inte är jurister skulle anse en eller flera inblandade för misstänkta. Lagen har snävare kriterier för begreppet, helt enkelt.
Risken att Kling och Klang en eftermiddag när de har tråkigt sparkar in just din dörr och trampar din älskade vinylsamling till grus är alltså obefintlig oavsett regeländringen. Det låter kanske inte så, men även den nya lagen har – precis som de många tidigare lagändringarna – också ganska höga krav på bevisning för att medge användning av tvångsmedel mot potentiellt oskyldiga människor. Och så ska det vara.
Det kan noteras att när avvägningsfrågor debatteras som om de vore på absolut liv och död, så tenderar förslagen att gå igenom ändå. Det är decennier sedan det ens gick att trumma upp sådant motstånd som kunde leda till minoritetsbordläggningar eller att besluten sköts upp ett år. Vi kan misstänka att även många av dem som debatterar med brösttoner, inser att frågan mycket väl rymmer nyanser?
I avvägningsfrågor är det nog trots allt bäst att debattera just avvägningar? Risken finns ändå att sådant slinker igenom som kanske inte förvandlar oss till en brutal polisstat över en natt, men som har större nackdelar än fördelar. Men som det ser ut nu, är det inte den debatten som förs om några sådana här förslag. Det behövs mer av ”å ena sidan, å andra sidan”. Må folkpartismens ansikte lysa över debatten.
