Brudöverlämning är uppe på tapeten igen och diskussionen går het. I centrum står kvinnans (betydligt mer sällan parets) vilja att göra som hon vill. Antingen vill hon följa den svenska traditionen att gå med sin blivande make in i kyrkan, eller så vill hon låta sig bli överlämnad till samma blivande make av sin far.
När det var aktuellt för mig själv att gifta mig var jag oerhört engagerad i frågan på olika nätforum. Många unga kvinnor förstår inte symboliken i att kvinnor en gång tillhörde sin far och sedan tillhörde sin make och att en överlämning därför är symboliskt viktig. De tycker istället att det är ”gulligt” (läs: vackert i amerikanska Hollywoodfilmer) och vill hedra sin far (läs: glänsa mer själv).
Nu vill Socialdemokraterna i Svenska kyrkan förbjuda brudöverlämning i kyrkvigslar. Som icke medlem av Svenska Kyrkan känns det hela aningen perifert för att jag ska bry mig om, men som debatten låter känns det ändå som jag vill säga några ord i en gammal hjärtefråga.
Svenska kyrkan är ingen serviceinrättning, skrev någon på Facebook. Jag förstår lockelsen i att vilja gifta sig i kyrkan för det är både praktiskt (allt finns där; tak över huvudet, högtalaranläggning och vigselförrättare) och det är otroligt vackert. Men om man inte tror på Gud eller vill göra saker som kyrkan inte vill att du ska göra, så finns det ju alternativ.
En borgerlig vigsel kan du designa som du vill. Jag och min man skred genom gästhavet till tonerna av Top Gun Anthem, något jag aldrig skulle krävt att en kyrkovaktmästare skulle fixa med. Det går alldeles utmärkt att härma amerikanska traditioner i en borgerlig vigsel också, om du så önskar. Jag har stor förståelse för att kyrkan vill visa att de tar jämställdhet på allvar och att många präster försöker få par att strunta i just brudöverlämningen.
Jag tycker att det är synd att debatten handlar om en kvinnas (återigen oftast inte parets) rätt att göra som hon vill. Ja, den rätten finns. Hon kommer fortfarande att kunna gifta sig med brudöverlämning om hon så önskar. Det som borde vara i fokus är den unkna symbolik som ligger i sedan. Men som debatten ser ut, är det nog få som önskar gå in med sin far som ändrar sig, vilket ju borde vara målet – förbud eller ej.
Jag gav egentligen upp den här kampen för länge sedan. När kyrkan lät Victoria gå in med kungen var det kört. Efter det finns det ingen trovärdighet alls kvar i frågan från Svenska kyrkans sida. Ett förbud skulle snarare se fånigt ut än vara ett progressivt steg framåt.
Hanna Lager
Chefredaktör NU
